Min bäste vän

Filmer som skildrar en person som inom en viss tidsram ska lyckas med något som hans/hennes vänner inte tror att han/hon klarar av, tycks bli allt mer populärt. Jag tänker då främst på filmer som “The 40 year Old Virgin” och “How to Lose a Guy in 10 Days”. Det senaste tillskottet är “Min Bäste Vän”, där huvudpersonen får till uppgift att hitta en vän.
François lever ett gott liv som antikhandlare i hjärtat av Frankrikes huvudstad. Under en middag med sina kollegor blir han för första gången i sitt liv medveten om att han inte har några egentliga vänner. En intensiv debatt om huruvida François har några nära vänner eller inte, inleds och det hela slutar med en vadslagning där potten består av en antik grekisk vas. François, som bestämt hävdar att han har vänner, har nu en vecka på sig att hitta en “bästa vän”, något som visar sig bli svårare än vad han tidigare trott.

Filmens handling må redan på pappret se både larvig och ganska konstig ut, och resultatet är inte mycket bättre. Ett övertydligt budskap om hur viktigt det är med vänner, och hur mycket bättre livet blir med några vänner att vända sig till, fullkomligt pressas in i pupillerna på biopubliken och lämnar inget kvar åt oss att fundera ut själva. Det hela är gjort med en lite väl lättsam ton, och gör bara ett ytligt avskrap av de ämnen den behandlar. Filmen är visserligen gjord lite som en “feelgood”-film, samtidigt som den varvar detta med lite mer dramatiska, och seriösa situationer, men övervägningen mellan dessa två går inte riktigt jämt ut, utan blir ofta lite för lättsam och vågar inte göra några djupare grävningar.

Samtidigt vill jag absolut inte heller blunda för de kvalitéer som filmen trots allt visar upp. Stundtals är “Min bäste vän” en riktigt mysig film, som faktiskt lyckas bjuda på en hel del leenden och det visuella i Parisskilldringarna är ytterligare exempel på vad som väger på filmens plussida. Men i övrigt är detta varken någon film som kommer att bli ihågkommen som särskillt bra eller särskillt dålig. Det är hyfsad underhållning under de 90 minuter den pågår, men knappast något man går och funderar på två veckor efteråt.

Något som ständigt har förvånat mig de senaste åren är hur lika de flesta franska filmer som går upp på bio i Sverige är. Om detta beror på att fransmännen för tillfället har idétorka, eller om det är våra svenska distributörer som inte vågar köpa in lite mer udda filmer, vågar jag inte svara på. Men det mesta vi får se i “Min bäste vän”, har vi redan sett förut – och det som är nytt känns mest som en onödig föreläsning i hur viktigt det är med vänner.