Min frus förste älskare

Slå upp “folkkära svenska komedier” I ett uppslagsverk och du finner säkerligen filmer som “Sällskapsresan”, “Jönssonligan” och “Kopps”, för att nämna några. “Min frus förste älskare” är en film som aldrig kommer att gå under samma rubrik.
Vivi och Magnus (Mikael Samuelson) har varit gifta i 25 år. Dagen då Vivi (Marika Lagercrantz) skall åka på sin årliga arbetsresa till Verona inträffar något som tvingar henne att stå över resan. Dagen slutar med att hon istället hamnar på en lyxig Italiensk restaurang med konstnären Robert (Philip Zandén), Vivis ungdomskärlek.

Magnus å andra sidan engagerar sig för fullt på att återuppliva sitt gamla proggband Vredens Druvor, hip-hoparen Q-Tee (Melinda Wrede), gör succé med en av bandets gamla låtar som hon gjort en remix av. Efter en mängd sammanträffanden, lögner och missförstånd så har alla blivit inblandande på ett eller annat sätt och det är inte bara Vivi och Magnus som får kämpa för att försöka rädda sitt partnerskap.

Att ” Min frus föreste älskare” går under genren komedi är fullständigt befängt. “Rädda Menige Ryan” har faktiskt fler och framförallt roligare humoristiska inslag. Vi har sett det här konceptet förut, svensk dramakomedi som gör ett ordentligt magplask. Till stor del handlar filmen om de som levde under som hippies och vänsteraktivistrebeller under 70-talet. Dessa börjar närma sig 50-årsstrecket, har familjer och barn, trots detta brinner en nostalgisk ådra i dem som vill väcka 70-talet till liv igen.

Det gullas med hur bra socialismen är och hur hemska borgarna är, det levereras moralkakor som talar om hur vi ska leva och hur enkelt det är att vi begår misstag, vi informeras om hur vi ska åtgärda dessa misstag och framförallt förlåta och gå vidare. Historien är trasslig och känns aldrig realistisk, och när man trasslat in sig i ett hörn så löser man det genom att trassla till det ännu mer. Skådespelarna och hela produktionen andas teve, och skulle kunna göra sig mer rättvisa genom en tv-premiär istället för bioduken. Det ska dock poängteras att de mer rutinerade skådespelarna gör vad de ska, men det syns att man saknar inspiration och vilja i agerandet. Att Melinda Wrede ska spela en tuff hip-hopare är bland det mest pinsamma jag upplevt på en bioduk. Det är inte bra någonstans, och det är så man vill sjunka genom fåtöljen å hennes vägnar.

Ni som en lördagskväll i goda vänners sällskap och med en flaska rödvin kan bli nostalgiska över det svurna 70-talet kan nog känna igen er och uppskatta filmen på ett annat sätt. Humorn är riktad till er likaså historien, hela filmen är riktad till er. Men ni som inte uppskattar en mesig svensk tillfälligt småerotisk dramakomedi som inte skiljer sig från mängden, köp en biobiljett till en annan föreställning!