Queens Escorts Brooklyn Escorts Long island Escorts NYC Escorts bestnyescorts.com Manhattan Escorts NYC naughty

Publicerad kl 00:00 den 1 feb 2010

av

Björn Englöv

benglov@cine.se


Många har under de senaste veckorna försökt sätt ord på vem Eric Rohmer var, vilken betydelse han hade för fransk och internationell film och reda ut de element som präglat hans filmer. Ingen lyckades så bra som Gene Hackmans karaktär Harry Moseby i Arthurs Penns ”Night Moves” från 1975. Denne berättar koncist hur han en gång såg en Rohmer-film – det var som att se målarfärg torka.
Givetvis ligger det nära till hands att läsa in en smädande ton i Mosebys ord, immanent bär formuleringen emellertid en nyckel till studiet av Rohmers regissörskap. Eftersom Rohmer var starkare förankrad i traditionerna än sina bröder från Cahiers du Cinéma, med en långsammare och mer smygande ton som bar fler likheter med den klassiska litteraturen än med Godard, filmer vars uppenbara handling var sekundär i förhållande till det som skedde i huvudkaraktärernas inre. Och vårt inre.

I det påståendet finner vi en andra nyckel till Mosebys utlåtande. En Rohmer-film blir aldrig bättre än vad dess publik gör den till, genom att filmerna återkommande i problematiserad ton riktar livets frågor mot publiken blir det upp till var och en av oss att göra filmerna till våra, att skriva våra kapitel till den stora och eviga boken om moralfilosofi. I dessa kapitel, bland bageriflickor och Suzanne, hittar vi också ett stycke om Jean-Louis, som prisar katolicism och flickor men har svårt att förena dessa i en logiskt sann lösning.

Huvudpersonen har byggt sitt liv på fasta grundvalar i ingenjörskonst och villkorslösa tetillagningsinstruktioner men saknar manualen för livet. Istället för att göra livets beslut till sina flackar Jean-Louis omkringbrottandes med en fromhetsskuld som plågsamt tydligt lyser igenom när han försöker övertyga oss om att han varken är eller har intentionerna att vara ett helgon.

Vi frågar oss vad som är värt att sträva efter, om själslig frändskap eller lustfyllda utsvävningar ”frälser” människan och vilka som ska välkomnas av Per på sista dagen? Är Jean-Louis tillräcklig? Rohmer symboliserade denna devotionsproblematik genom valet mellan två avskalade, schematiska kvinnor. Den ena gudstrogen, den andra, Maud, vild.

Tematiskt löper därmed en röd från ”Min natt med Maud” till Sofia Coppolas berömmelse. Då när Bill Murray och Scarlett Johansson 2003 gjorde en långfilm av sängscenen med Maud, där den erotiska laddningen förädlades till sensuell filosofi och var åskådare fick bli sin egen Kierkegaard, fick vi återigen uppleva hur den fysiska åtrån spelade schack med morgondagens kval – om än inte med en religiös underton.

Jag märker nu i mina tankars myller hur jag naivt försökt kategorisera utan att nå mycket längre än Harry Moseby. Det är snarare upp till dig som läsare att se Rohmer och därefter göra filmerna till vad du vill – mästerverk eller torkande färg. Ser du bara färg har du missat svartvit perfektion.

Min natt med Maud

Regi

Éric Rohmer

Skådespelare

Antoine Vitez,
Francoise Fabian,
Jean-Louis Trintignant,
Marie-Christine Barrault

Genre

Drama, Komedi

Originaltitel

Ma nuit chez Maud

Premiärdatum

12 oktober, 1969

Språk

Franska

Längd

110 minuter

Produktionsår

1969