Min vän Charlotte

På vanligt fördomsmässigt manér hade jag, innan förtexterna ens börjat rulla, dömt ut filmen. Den svenska dubbningen av en vanlig barnfilm med talande djur där de namnkunniga amerikanska röstskådespelarnas skicklighet bytits ut mot något många grader sämre svenskt löd domen och jag kan inte påstå att jag såg fram emot det särskilt mycket.
Dakota Fanning spelar en liten flicka (ja, hon spelar faktiskt en liten flicka som är en liten flicka, smått fantastiskt bara det) som räddar en gris från avlivning, temporärt skulle det visa sig. Ladans djur inser att julafton är en tid då griscommunityt kanske inte firar deras största segrar, men genom vänskap och uppoffringar tar ladans djur på sig att rädda Wilbur från att hamna på julbordet med ett äpple i munnen. De har ett par månader på sig och det kommer krävas att alla hjälps åt.

Titeln “Min vän Charlotte” (eng. “Charlotte’s Web”) är taget från grisens närmste vän i ladan, som kontroversiellt nog är en spindel vid namn Charlotte. Arachnophober kommer garanterat svimma. Jag som vanligtvis får ta på mig rollen som de åttabenades bane på hemmafronten kände mig lite obekväm med att se en enorm spindel på bioduken, men det är något man kommer över.

Det här inte den klyschiga Pixar-animerade-filmen som vi blivit vana vid på senare tid, utan en uppfriskande klassisk barnfilm. Visst, billiga skratt finns i den här filmen också i form av liknande karaktärer, men mycket färre. Nej, överlag känns det här mer som att du ser en saga. Humor, tragik, desperation och vänskap blandas och grisens öde är något man faktiskt genuint bryr sig om.

Animationsmässigt är den spännande, inte för att den är otroligt snygg, men mest spännande just för att den är speciell, svårt att sätta fingret på vad som gör det. Storyn känns sagolik vilket måste ses som lyckat i sambandet. “Min vän Charlotte” är en film föräldrar likväl barn kommer gilla E.B White skulle varit stolt, för hur ofta görs det bra barnfilm med en sagolik känsla?