Modigliani

Man måste vara mer eller mindre galen för att vara konstnär, det är i alla fall vad man tror efter att ha sett “Modigliani”. Antagligen är det väl också så, för att filmen återspeglar verkligheten på ett skickligt och trovärdigt sätt är det inget tal om.
“Modigliani” utspelar sig i början av 1900-talet och skildrar målaren Amadeo Modiglianis (Andy Garcia) 36 års händelserika liv. Detta var en tid då varje konstnär vaknade, söp sig full, älskade, målade och gick och lade sig. Modigliani var inget undantag, under sina sista 20 år i livet var han nästan aldrig nykter, men han levde ett lyckligt liv och fick tillsammans med sin hustru Jeanne Hébuterne ett barn.

Jag hade väntat mig en cinematografiskt felfri film, vars brister låg i skådespeleri och kanske ett tunt manus. Jag hade fel, väldigt fel. Andy Garcia gestaltar Modigliani på ett mästerligt sätt och något tunt manus ser vi inte skymten av. Istället hittar jag felen i fotot, klippningen och scenövergångarna som inte alls är lika väl bearbetade. Men de positiva aspekterna tar överhand och “Modigliani” rymmer också en hel del känslosamma stunder där den lite mer känsliga delen av biopubliken antagligen kommer att känna sina ögon vätas. Antagligen är det dessa stunder som är det bästa i hela filmen och det är här som Andy Garcia och det fantastiska manuset kompletterar varandra som bäst.

Tyvärr är “Modigliani” för smal för att tilltala någon större biopublik och antagligen kommer den inte alls få den uppmärksamhet som den förtjänar. Hade “Modigliani” varit 15 minuter kortare hade det varit en av årets bästa dramer så här långt, nu får den nöja sig med att vara riktigt bra.