Moreno & tystnaden

Svenska kriminalare är och förblir svenska kriminalare. För att en film som denna ens ska kunna komma i närheten av att titulera sig som ett mästerverk ska det riktigt mycket till. Vi får ofta se samma obefintliga handling i samtliga svenska deckare, och någon vidare spännning blir det sällan. Trots att “Moreno och tystnaden” till handlingen kanske inte skiljer sig så mycket från andra filmer i genren så är det faktiskt den bästa svenska deckaren jag har sett på riktigt länge.
Efter en intensiv inledningsscen får vi bekanta oss med Eva Moreno (Eva Rexed), en medelålders polis som lägger ned mycket tid på sitt yrke. En sen kväll blir hon uppringd av en ung kvinna som hålls till fånga av en man och hotar henne till livet. Just som polisen har lyckats lokalisera samtalet bryts kontakten. När polisstyrkan, med Moreno i spetsen anländer till platsen är det redan för sent. Och snart visar det sig att detta bara är det första i en rad av mord.

“Moreno och tystnaden” är den tredje av Håkan Nessers böcker om van Veeteren som filmatiserats, och i mina ögon också den bästa. Anledningen är definitivt inte handlingen, eftersom den är ungefär lika nyskapande som handlingen i alla andra svenska detektivfilmer. Däremot är sättet man genomför filmatiseringen på nyskapande, och det är detta jag gillar med filmen. I vanliga fall när man gör en svensk film som inriktar sig på att ett mord skall lösas så lägger man ned all kraft på att filmen ska bli spännande. Man tar inte hänsyn till skådespelarinsatserna, fotot eller miljöerna. Allt krut läggs på att publiken ska sitta som på nålar, och ofta fungerar inte heller det bra. I “Moreno och tystnaden” har man inte riktigt valt att lägga kraft på samma sak. Gotlands vackra landskap och ett snyggt foto är några av de aspekter som visar detta. Sven Wolters briljanta tolkning av van Veeteren är en annan. Tyvärr medför detta att spänningen blir lidande, och det blir aldrig riktigt så spännande som det antagligen hade blivit om man kört på det gamla konceptet.

Någon felfri film är det dock inte, jag kan inte bortse från de brister som finns. Handlingen är inte mycket att hänga i granen, spänningen blir inte så intensiv som den hade kunnat bli och stundtals känns filmen lite förhastad.

Jag kan inte heller ge “Moreno och tystnaden” någon “mästerverk”-stämpel, men den är ändå bra mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Överraskningarna är fler än bristerna och kanske finns det ett hopp om svenska polisfilmer ändå.