Mot södern

Laurent Cantet är en mycket intelligent människa, jag respekterar honom som regissör. Han besitter en fantastisk yrkesskicklighet och har lyckats knyta sig till duktiga kameramän som kan hjälpa honom realisera visuella visioner.
Men när film passerar gränsen där man kan bedöma kvalitet på objektiva grunder och det istället börjar handla om subjektiva värderingar står vi i varsitt hörn. Det här tycker Cantet är bra.

Port au Prince, Haiti. Sent sjuttiotal. Brenda är en kvinna i medelåldern som börjat inse att sexuell tillfredställelse är mer dröm än verklighet i hennes annars välordnade liv i USA. Haiti blir en tillflyktsort för henne och många andra kvinnor som har allt utom kärlek. Långt borta från arbete, tristess och nollställda män lever de obekymrat tillsammans med några män ur lokalbefolkningen. Kvinnorna ger männen mat, presenter och pengar, något det råder brist på hos Haitis arbetarklass. Männen ger dem kärlek, det enda de inte kan få i sin vardag. Medan Brenda utvecklar sin relation till Legba, en ung Haitier, bygger fotot upp den enorma klyftan mellan Legba, det miserabla Haiti, och Brenda, den samvetslösa turistindustrin. Och parallellt med att filmen blir ett triangeldrama mellan Brenda, Legba och ytterligare en amerikansk kvinna, utvecklar Cantet även en samhällsskildring av en diktatur som underhålls av västerländska turistpengar.

Jag tycker inte att det här är så bra. Jag förstår verkligen tanken bakom. Det är en intressant vinkel på sexturismen, angeläget, byggt inom en tidlös ram av triangeldramatik som kontrasteras av tragiken i ett Port au Prince på svältgränsen. Det tilltalar mig inte.

Cantet är en bra berättare, lyckas med subtila och intelligenta grepp beskriva det han vill ha sagt. Han ställer en gråtande kvinna som vill sälja sitt barn till en västerländsk herre framför kameran istället för att låta en övertydlig berättarröst säga att Haiti är ett fattigt och desperat land. Fotot tar sig stora friheter, låter karaktärerna berätta öppenhjärtigt med kameran som enda diegetisk adress på ett nästan Godardmässigt vis. Det blir fantastiska scener där publiken känner sig direkt tilltalad.

Det här är en av årets objektivt bästa filmer, men den är subjektivt trist och distanserad.