Mr. Brooks

Kevin Costner köpte ett manus, fick ett par designerbrillor och en snygg kostym. Han är rik, omtyckt och en mördare. Att han är vit, rik och en företagsledare gör honom till en schyst och okej mördare.
Att Costners karaktär, den respekterade affärs- och familjemannen Mr. Brooks, målas upp som en bra människa, med ett paradoxalt begär är i sig helt absurt. Att regissören Bruce A. Evans, som också varit med och skrivit filmen, försöker få publiken på mördarens sida ökar bara det absurda.

Ned uppbackning av sitt mörka alter ego Marshall slits Mr. Brooks mellan den förbjudna lockelse av mord och avskyn för sina brott. När ett vittne till det senaste mordet hör av sig och meddelar att han vill följa med när Brooks begår nästa brott kompliceras situationen. Mes en ambitiös kommissarie hack i hälarna sitter Brooks i en prekär situation.

Utåt sett är “Mr. Brooks” en välgjord film, med ett snyggt, mörkt och stämningsskapande bildspråk och relativt intressanta karaktärsskildringar. Men efter den första timmen blir det tydligare att Evans mest lindat in sig i en hop av poänglösa sidohistorier utan funktion.

I trasslet med dessa sidohistorier får Evans problem med att bestämma vad det är för film han vill göra. Man blandar lite thriller, noir, komedi och familjedrama – utan att veta vad man egentligen vill komma. Som pilot till en långkörande tv-serie hade det säkert fungerat. Historier öppnas upp utan att stängas och de karaktärerna som inte är seriemördare har antingen varit det eller vill bli det.

Samtidigt som “Mr. Brooks” är en film i mängden lyckas den ändå stå ut i en sommar som annars enbart innehåller filmer med en trea i titeln. Bara en sån sak är värt lite eftertanke.