Mr. & Mrs. Smith

Mr. & Mrs. Smith är en film som beskriver relationen mellan två personer som redan från början visste att deras karriär alltid skulle gå före äktenskapet, och konsekvenserna av det. Givetvis var det ingen som trodde på idén och man valde istället att göra relationsfilmen till en actionfilm där fem minuter dialog bara slängdes in för att motivera nästa explosion. Ingen trodde på den idén heller, så de anställde Brad Pitt och Angelina Jolie. Mr. and Mrs. Smith är en film som hela tiden hoppas att två snygga huvudrollsinnehavare per automatik skapar en kassasuccé.
John och Jane Smith är yrkesmördare och utan den enas vetskap om den andres sysselsättning försöker de leva ett normalt liv, ett liv som presenteras genom pinsamma terapeutbesök och påtvingade familjemiddagar med samma repetitiva och krystade dialog som bara finns där för att rollfigurerna ska känna sig normala. Dubbellivet filmas småsnyggt med klassiska metoder som visar de båda huvudkaraktärernas likheter när de agerar efter samma manus i skiljda miljöer. Berättartekniken tar ett steg åt sidan i samband med att de får reda på sin partners verkliga yrke och ger plats för något annat som jag har svårt att tycka om. Riktigt svårt.

Det trassliga äktenskapet-filmen blir en effektfylld och känslolös pryl som staplar tama och finesslösa actionscener på varandra, utan att vi någon gång riktigt förstår varför de skjuter och varför det exploderar. Vid några få tillfällen kontrasteras spåractionen av välregisserade pistolmoment där dansmoment lyfter fram ett otroligt välvalt musikspår och skapar minnesvärda blodharmoniska scener. Musiken lyckas i nästan varje scen, om vi bortser från tillfället då en kärleksscen kryddas med en våldtäkt på Bob Dylan i form av någon tvärkass norsk tolkning av Lay Lady Lay.

Jag blir glad, Mr. and Mrs. Smith får mig inte att skratta en enda gång men rycker ständigt lite retsamt i mina smilband med verklighetstrogen dialog och halvklockrena detaljer. Referenserna till huvudrollsinnehavarnas tidigare filmer är många och ger en viss behållning till den som orkar. Det är småkomiskt, halvspännande och fantasilöst. Rakt igenom.