Mumien: Drakkejsarens grav

Om en gång är ingen gång, två gånger en vana, är tre gånger en tradition. Jag hatar traditioner.
I den tredje filmen om äventyraren Rick O’Connell måste han tillsammans med sin familj bekämpa en ondskefull, tusentals år gammal, återuppstådd kinesisk kejsare och hans arméer. Det är simpelt och packat med oavbruten action. Och någonstans måste det ju finnas folk som uppskattade de två första filmerna, var du en av dem, kommer du antagligen att tycka denna också är okej.

Men för oss andra är dessa bleka “Indiana Jones”-kopior om de balsamerade kropparna knappast mer underhållande än TV-shop en sen vardagskväll. Skillnaden är att “Mumien: Drakkejsarens grav” är en stökig actionfilm som mest känns som en medley av andra filmer vi redan har sett.

Michael Bay framstår som en lightversion av Rob Cohen. Aldrig tidigare har det funnits så många anledningar att använda specialeffekter, CGI eller explosioner. Ibland är det smaklöst, men oftast är det bara opassande och slentrianmässigt. Men förutom alla explosioner ger Cohen intrycket av att han måste göra allting så våldsamt och spektakulärt som möjligt, även om det inte krävs för att filmen ska gå framåt.

Och när till och med en av mina favoritskådespelerskor, Maria Bello, gör sig dålig i förhållande till Brendan Fraser (som verkar ha roligt) och Luke Ford, då är det mycket som är fel. Bello, som tagit över Rachel Weisz roll, är knappast klippt och skuren för varken actionscener eller brittisk engelska.

“Mumien: Drakkejsarens grav” är ett rutinjobb där film blivit tradition istället för konst. Undvik sådant.