München

Under sommar-OS, den femte september 1972 fick över 900 miljoner tv-tittare världen över bevittna en omskakande terrorattack då palestinska terrorister tog israeliska idrottare som gisslan. Efter denna händelse, som helt saknade motstycke i historien, vaknade människor upp till en ny och våldsammare värld. Steven Spielberg målar i “München” upp den israeliska regeringens våldsamma och hänsynslösa reaktion på dådet.
Trots att gisslandramat visades upp inför en hel värld, har det efterspel som följde på händelserna förblivit okänt för de allra flesta. Med hjälp av en hemlig israelisk attackstyrka, kallad “Operation: Guds vrede”, iscensattes en hämndattack som kom att bli en av de blodigaste i modern historia.

“München” överraskar. Juden, och normalt sett Israel-sympatisören Steven Spielberg väljer att helt och hållet ta avstånd från både den israeliska och palestinska sidan av konflikten. Spielbergs regi blir en neutral part som med granskande ögon väger båda sidors onda och goda sidor mot varandra. I och med Spielbergs avstånd lyckas “München” vara en nyanserad politisk granskning och framförallt ett inlägg i den alltid heta debatten om konflikten i Mellanöstern. “München” liknar ingenting Spielberg tidigare har gjort. Han ger filmen en nagelbitande ton, vilket bara Spielberg kan ge till en film av samma politiska känslighet.

Historien kretsar kring Avner, som av Israels premiärminister blir utvald som ansvarig för “Operation: Guds vrede”. Till sin hjälp får han fyra specialister, bland annat i form av bombexperter och bilförare. Tillsammans ger de i princip upp sina liv för sin nation och sitt folk. För frihet och för att ha ett land att komma hem till, som en palestinier utrycker det, då han förklarar varför de kämpar.

Även om Spielberg och manusförfattaren Tony Kushner lyckas att granska de förödande konsekvenserna av den våldsamma israeliska reaktionen, så är sprickorna känsliga och minst lika djupa som filmens spetsar är vassa. Spielberg envisas med att aldrig texta vare sig franskan, italienskan, tyskan, arabiskan eller hebreiskan i filmen. Ändå måste Eric Bana och hans medskådespelare gå runt och prata engelska med en irriterande israelisk brytning. Anver skriver på ett kontrakt skrivet på hebreiska, och hans namntecknig är likväl hebreisk, varför då prata engelska? Det är fegt att Spielberg att bara gå halva vägen. Antingen låter han alla prata engelska, eller ingen.

“Münchens” 160 minuter är emellertid inte utnyttjade på ett särkskilt konkret sätt. Vi får se samma typ av lägenhetsbombningar tre gånger i följd, och det är endast detaljer som skiljer scenerna åt. Slutet ger publiken bra överblick på situationen och är berättat på ett både pedagogiskt och hemskt sett. Anvers paranoida efterreaktion ger filmen det nödvändiga djupet och mynnar ut i en perfekt avslutning.

Även om historien och budskapet är bättre än filmskapandet är historien om Israels revansch, och om jägaren som blir jagad stark är en riktig tankeställare.