Myrmobbaren

Varför denna kärlek till myror? Varför ska vi inte förgöra dem innan de når vår mat? Filmskapare tycks tycka annorlunda. “Myrmobbaren” är ett desperat försök att lära små barn att inte döda myror. De har ju också ett liv. Eller?
Lucas Nickle är en mobbad och till längden liten elvaåring. Han ger utlopp för sin frustration genom att terrorisera invånarna i en myrstack i sin trädgård. Men, när Lucas under magiska omständigheter krymper till en myras storlek måste han anpassa sig till livet i myrstacken. Han blir mottagen som Förgöraren, och kolonin i myrstacken har inte glömt terroriserandet. Under ledning av Hova lär sig Lucas det hårda livet som myra för att på så sätt sona för sina brott, samtidigt som stackens värsta fiender väntar runt hörnet…

Någon måste ha varit desperat. En film om myror har ju redan gjorts – två gånger. Helomvändning – en film om en myrmobbare kanske blir bättre? Vad tänkte de egentligen uppe på Playtones kontor? De försöker få oss att tycka synd om myror, och lyckas antagligen ganska bra. Men vad är egentligen poängen med ett liknande budskap? Myror är väl inte bättre än någon annan? “Myrmobbaren” försöker överbevisa att myror också har känslor, familjer och liv – så varje gång vi gör någonting illa mot en myra – får det förödande konsekvenser för dennes nära och kära.

Det är alltid intressant att analysera animerade filmer inkomster. Det är ju på grund av de hiskeliga inkomsterna som “Shrek”-filmerna och samtliga Pixar-filmer som det görs så hiskeligt mycket animerad film. Det är relativt billigt, och är i och med föregångarna – en säker kassako. Men så enkelt är det inte. Marknaden börjar bli mättad. Det kommer för mycket animerad film för att publiken, som är ganska nishad, ska hinna se allting. 8 miljoner dollar är en dålig siffra i Playtones ögon. Filmbolaget såg “Polarexpressen”, som spelade in drygt 175 miljoner dollar som ett misslyckande. Vad är “Myrmobbaren” då?

“Myrmobbaren” följer instruktionsboken för barnfilmen till pricka. Vänliga animationer, kändisröster, prutthumor, popkulturella referenser och oändligt mycket moral. Vi kan ju det här vi det här laget. Att man denna gång, i en barnfilm, dessutom blandar in politik, är att gå för långt. Röda myror poängterar vikten av disciplin och att ha ett samhälle där alla jobbar tillsammans för samhällets bästa och där varje individs insats räknas lika – ringer det inga klockor?

Det görs alldeles för mycket animerad film idag, och de finns alldeles för få filmer som sticker ut ur mängden. “Myrmobbaren” är en i mängden, och förhoppningsvis bortglömd om en vecka. Undvik den här filmen och se Pixars genialiska “Ett småkryps liv” istället.