Nacho Libre

Ingen kan ha undgått de senaste årens mest beryktade och framgångsrika indiefluga “Napoleon Dynamite”. Jared Hess lyckades transformera sin film, med en nätt budget på 400 000 dollar till ett framgångssaga sällan skådat. Bara i USA lyckades filmen spela in 45 miljoner dollar – en siffra som man sedan passerat med råge när filmen sedan släpptes på dvd.
“Napeleon Dynamite” blev ett fenomen. “Nacho Libre” är det inte. Jared Hess uppföljare försöker och försöker, men lyckats inte på långa vägar uppnå samma äkthet som andas genom ” Napoleon Dynamite”. Jack Black är charmig och lyckas lägga på lagom mycket mexikansk brytning för att det inte ska gå överstyr. Men Black handskas med ett på förhand utdömt manus, som inte ens nördarnas nörd, Jared Hess, lyckas väga upp.

“Nacho Libre” lyckas aldrig kännas spontan, utan är tvärtom alldeles för välplanerad, vilket hämmar oss från att på riktigt komma in i historien. Koreografin i wrestlingsscenerna är helt enkelt alldeles för välgjord för att det ska vara roligt. Jack Black och Héctor Jiménez är två komiska geneier, hade de helt enkelt fått göra wrestlingsscenerna på ren improvisation hade resultatet troligen blivit många gånger bättre.

Men förutom att Jared Hess och Jack Black inte lyckas skapa en genuin känsla lägger de alldeles för stor vikt vid onödig prutt-humor – en genre som jag alltid kommer att avsky med förakt. Och inte gör det saken bättre att filmen dessutom innehåller en kärlekshistoria, som inte vågar vara en kärlekshistoria. Hela realtionen mellan munken Ignacio och systern Encarnación är överflödigt och tillför aldrig någonting till historien.

Jared Hess lyckas inte övertyga, och får tillsvidare vara en “one time hit wonder boy” i mina ögon. Lyckas man inte fullfölja en bra debutfilm med en bra andrafilm är man inte bättre än sin andra film. Héctor Jiménez i rollen som Nachos partner Esqueleto är den som räddar “Nacho Libre” från totalt magplask, och han är den enda som bär vidare på det lätt efterblivna arvet från “Napoleon Dynamite”.