Nader och Simin – en separation

Det inleds som ett kontemporärt svar på “Kramer vs. Kramer”. En kvinna och en man separerar efter att gemensamt ha insett att deras livsaspirationer är oförenliga. Kvinnan ser, i Iran, inga framtidsutsikter för deras gemensamma dotter; hon drömmer om utlandet. Mannen i sin tur ser sig nödgad att stanna för att ta hand om sin svårt alzheimersjuke far. Och så skiljs deras vägar.
Rikligt prisbelönta “Nader och Simin – en separation” är Ashgar Farhadis femte långfilm; ett kammarspel som utifrån enkla premisser tillåts blomma ut för att beröra och väcka frågor långt utanför filmens ursprungliga, enkla ramar. Farhadi har omgett sig av en grupp skådespelare som inte bara agerar utan är sina roller. Välförtjänt belönades också Leila Hatami (Simin) och Peyman Moadi (Nader) med varsin silverbjörn i Berlin.

Den hälsning som når oss inifrån en reglerad diktatur är mer eller mindre otrolig. Trots uppenbar samhällskritik, har filmen släppts genom den annars strikta censuren. Hatami och Moadi intar rollerna som ett sekulärt par utan vidare sympatier för den fundamentalistiska strömning som sköljt över Iran sedan Khomeinis revolution. Men de lever i ett samhälle som balanserar mellan tolerans och inskränkthet, som accentueras i inledningsscenen hos myndigheten, där skilsmässan auktoriseras. Varigenom Farhadi lyfter upp en fråga som fram tills nyligen var tabu i det iranska samhället. Det är på så sätt i spännvidden mellan ett religiöst, arkaiskt och ett progressivt, globalt påverkat Iran filmen opererar.

Genom att Nader anställer en strängt religiös kvinna för att ta hand om sin far, vaggas vi utan föraning in i filmens absoluta klimax. När komplikationer parterna emellan uppstår punkteras subtilt den myt om människan som den iranska makten framställt. Filmens huvudkaraktärer finner sig snart i ett hörn, omgivna av lögner. Den absoluta moralen, tvärtom från den officiella regeringsversionen, går inte att finna bland varken de religiösa eller sekulära. Scener som dessa, när filmens huvudkaraktärer utlämnas att fatta livsavgörande beslut efter sina principer, gör att “Nader och Simin” storartat engagerar.

Vi har talat mycket om Iran; och visst är “Nader och Simin” en film kopplat till en iransk erfarenhet. Däremot är den inte bunden till sin kontext. Utan istället talar den till oss på ett allmänmänskligt plan. Det är ett uppseendeväckande drama som suddar ut gränserna mellan ett vi och ett dem, och som parallellt berättar om ett kontemporärt Iran så som ett nyhetsinslag på tre minuter aldrig kan göra.