Nära och kära

Uma Thurman gör sin snyggaste roll sedan Pulp Fiction. Det känns tungt att erkänna, men det som gör Nära och kära bättre än dussinkomedierna är snygga jeans och en brudfräsch Thurman. Hon är trettiofem men ser ut som tjugofyra, rör sig och spelar som när hon var tjugofyra. Hennes skådespel duggar täta Tarantinoreferenser i en roll som känns formgjuten för henne.

Hennes rollfigur Rafi har en New York-lägenhet som definierar den amerikanska drömmen, ett jobb som företräder perfektion för MTV-generationen och en skivsamling värdig Gradvall. På askungemanér förälskar hon sig i tjugotreåriga David, grabben som inte kan betala för sin lägenhet, har svårt att behålla flickvänner och äger jeans designade av Gud.

Manuset är en slentrianmässig klichéberättelse om knepig kärlek, men presentationen känns ändå intelligent och fräsch. Det är inte poppigt och rosa, det är snarare mockabrunt. Och rollfigurerna lyssnar på Ellington och Coltrane.

Ben Youngers regiarbete har helt klart utvecklats sedan hans Boiler Room, även om det här inte nödvändigtvis är en bättre film. Han jobbar mycket med att understryka karaktärer genom talande detaljer och låter skådespelet avlasta dialogens funktion som historieberättare. Spelet mellan Uma Thurman och Meryl Streep är fantastiskt och blir så otroligt komiskt utan att använda den påtvingade humorn som många genrekompisar spelar på.

Jag har väldigt svårt för romantiska komedier och känner mig alltid lämnad i en hög av slarvigt överproducerade klyschor tillsammans med en förutsägbar handling och dåliga skämt. Nära och kära är egentligen precis som alla andra filmer i genren, men den får mig att skratta.