Publicerad kl 00:00 den 18 Okt 2008

av

Erik Lagerfeldt

elagerfeldt@cine.se


Martin Lawrences roller har sällan skiljt sig åt. Han är ständigt överdrivet känslosam på det där tokroliga sättet, ständigt skiftandes mellan antingen total eufori eller total depression och panik. Det är som om hysteri är den största ingrediensen i hans skådespeleri, oavsett roll. Det känns som om alla de filmer han medverkat i är totalt skräddarsydda för just honom och på så sätt blir dem både enformiga och opersonliga. National Security är inget undantag.
Earl Montgomery (Martin Lawrence) arbetar som polis i Los Angeles. Hans oförmåga att lyda order får honom utslängd från polishögskolan och han blir slutligen väktare. En dag träffar han den patrullerande polisen Hank Rafferty (Steve Zahn). Mötet mellan Earl och Hank blir tumultartat och det slutar med att Hank grips och döms för en misshandel av Earl, ett brott han aldrig begått. Efter mycket om och men hamnar de i samverkan med varandra som väktare och snart blir de båda indragna i en smuggelhärva med förgreningar högt upp i polisledningen…

Manuset, skrivet av Jay Sherick och David Ronn (båda vagt delaktiga i ”I Spy” bland annat), i händerna hos regissören Dennis Dugan (”Big Daddy” och ”Happy Gilmore”) gav mig förhoppningar om en okej film för lätt underhållning, kanske som tröst en regnig söndags kväll. Men redan i ett tidigt skede så förstår man vad filmen går för och vardagen blir bara gråare allteftersom filmen går.

Var det gäller skådespelet känns det som om regissören Dennis Dugan låter Martin Lawrence få fullständigt fria händer, då han spelar sitt uttjatade ”film jag” värre än någonsin. Det, tillsammans med Steve Zahns ingångna rollposition som tokig sidekick gör filmen inte bättre direkt.

Martins nisch denna gång är hans enorma känslighet angående sitt etniska ursprung, det vill säga att han är mörkhyad. Manuset är utformat på det viset att den ”vite” Hank skall hamna i det obekvämaste av situationer, helt oprovocerat, samtidigt som den ”mörkhyade” Earl blir behandlad med respekt. Från början till slut är filmen full av onödiga inslag av rasism riktad mot Hank. Earl är genomjävlig utan någon som helst anledning och med hjälp av den ständigt återkommande repliken ”Is it because I’m black?” sätter han Hank i en pressad position menat för oss tittare att skratta åt. Ett återkommande mönster är även att alla andra karaktärer som Earl och Hank möter i filmen är utan anledning oerhört taskiga mot Hank, och strax efter vänliga mot Earl. Manusförfattarna till National Security har utan tvekan en stark illvilja gentemot den vita mannen, så att säga. Hos regissören finns såklart ambitionen för att skapa skratt, det är ju trots allt menat att vara en komedi. Men de förutfattade komiska höjdpunkterna, blir så genomskinliga. Hur mycket missförstånd och virrvarr som än skapas mellan karaktärerna blir det aldrig roligt och definitivt aldrig bra. Allt känns som ett enda stort klavertramp.

I en kombination av överdrivet skådespel, lite väl simpelt manus och dålig regi hamnar denna film definitivt på min lista över det sämsta jag sett. Trots en del snygga actionscener kommer denna film inte långt, men alla har vi olika smak, så om det räcker för att fylla behoven, må det då vara så. Men personligen tror jag mitt liv hade vart lite bättre om jag inte sett ”National Security”.

National Security

Regi

Dennis Dugan

Skådespelare

Bill Duke,
Colm Feore,
Eric Roberts,
Martin Lawrence,
Robinne Lee,
Steve Zahn,
Timothy Busfield

Genre

Action, Brott, Komedi, Thriller

Originaltitel

National Security

Premiärdatum

17 januari, 2003

Språk

Engelska

Längd

88 minuter

Produktionsår

2003