Never Let Me Go

En science-fictionromantisk berättelse inbäddad i mystik och förtvivlan, där har ni den korta versionen om vad “Never Let Me Go”. Och egentligen är det bäst att gå in med ett tomt blad, utan att veta någonting om premissen kring varken originalboken eller filmen. Det är så filmens karaktärer lever sina liv, det mesta är ett frågetecken.
Och till en början är vi också frågetecken. Vi möter först våra protagonister som barn på en internatskola omgiven av idylliskt brittiskt landskap. Året är 1978, eleverna är väluppfostrade och de leker som barn gör. Men någonstans finns en överhängande känsla att någonting inte är som det ska vara. En ny lärarinna berättar för sin klass hemligheten om vilka de är och varför de är där. De små barnen är lika stora frågetecken som åskådaren.

Vi spolar fram till 1985 där tre av klasskamraterna – spelade av Andrew Garfield, Keira Knightley och filmens berättare Carey Mulligan – lever på en kollektiv gård i väntan på framtidens kval. Ytterligare ett hopp, och det är 1994 och filmen, en dryg timme in, tar fart på riktigt, när de tre vännerna börjar gräva i sin uppväxt.

“Never Let Me Go” är ett säkert hantverk där regissören Mark Romanek lyckats bibehålla en sorts vemodig stämning filmen igenom. Romanek är duktig på att låta karaktärernas inre isolering bli en del av filmens berättande.

Men när de riktiga poängerna ska slås in mot slutet görs det utan samma känsla som resten av filmen. Det går lite för snabbt och sker lite för hårt. Det är nästan så att ambitionen att fördjupa källmaterialet får skeppet att gunga en aning. Men samtidigt som ambitionen nästan blir en fallenhet är det också den som gör “Never Let Me Go” så bra som den är, en kraftfullt berättad saga om livet och hur vi blir den vi är.