New Year’s Eve

Tänk er ett gäng stereotypiska karikatyrer som tillsammans ska förmedla vilken oerhört speciell dag nyårsafton är för hela världen. Då världens ögon samtidigt riktas mot New York (va?) och amerikanernas stora firande på Times Square. Det finns ingen kliché för banal eller uttjatad för att exploateras ytterligare en gång i denna skamlöst dåliga film.
Garry Marshall är en man helt utan integritet. Rakryggad ger Marshall upphov till att kunna göra vilken dynga som helst. I samma anda som den groteskt dåliga “Valentine’s Day” lyckas “New Year’s Eve” inte berätta någonting under den fasansfullt långa speltiden på strax under två timmar.

När jag sätter mig ned för att skriva dessa rader, med julfirande och dagar av positiva upplevelser bakom mig förlorar jag all energi när jag tänker tillbaka på “New Year’s Eve”. Den har en förmåga att skölja över allt det goda och likt en skicklig skurk i en superhjältesfilm liksom äta upp det positiva i sin omgivning. “New Year’s Eve” representerar allting jag avskyr med världen. Den vill inte berätta någonting och ursäktar sitt ytliga yttre med att berätta så många historier att det är omöjligt att ens låta någon av dem få luft under vingarna. Den representerar de giriga människorna som släpper på sin integritet för den monetära vinningen. Och mest av allt tar Marshall inte sina medmänniskor på allvar. Det är som om han redan övat sin ursäkt när rabiata biografbesökare spyr galla över hans verk; “ja, men hade vi utvecklat alla historier hade filmen blivit 14 timmar lång”. Den skamfulla produktplaceringen är oviktig i sitt sammanhang, men påvisar ändå vilket skämt till film det här är.

Jag förstår att “New Year’s Eve” aldrig var riktad till mig, att det faktiskt finns folk som uppskattar intetsägande dravel med ursäkten att de inte “orkar tänka”. Men den här gången tänker jag inte acceptera något sådant trams, det finns inga ursäkter att se årets, kanske decenniets sämsta film.