Nicke Nyfiken

1983 gjorde Andy Warhol en fantastisk tolkning av Nicke Nyfiken genom silkscreenteknik på kanvas. Det är ett i sammanhanget ignorerat konstverk som trots sitt blygsamma erkännande hör till en av Warhols mest estetiska kreationer. Genom varierade färgnyanser gör han apan till sin egen utan att förstöra dess mest karaktäristiska rena drag som gör apan så enkel och tidlös.
Universals filmtolkning är i jämförelse rena kulturterrorismen. Den grafiska stilen har inte mycket gemensamt med originalböckerna och filmens karaktärer ser snarast ut att vara hämtade ur en plottrig Disneyfilm från sent nittiotal. Manuset saknar jämnt tempo och blir ryckigt och ointressant, fokuset på apans äventyr slarvas bort när manusförfattarna försöker väva in parallella historier som saknar relevans för en unge som diggar böckerna. Istället för att lägga nittio minuter speltid på Nicke Nyfikens busiga påhitt blir filmen snarast en historia om mannen i den gula hatten, hans romans med en gubbsjukt formgiven lärarinna och hans trassel med sin arbetsgivare och hyresvärd.

Det ligger kvalitet och humorvärde i scenerna då Nicke Nyfiken målar om en operasångerskas takvåning med fingerfärg, precis som i den scen då han kör gaffeltruck genom bananlådor på ett lastfartyg. Men den standarden är sällsynt och för det mesta har man ganska tråkigt med den här filmen. Nicke Nyfiken har dessutom lyckats nischa in sig på en ren barnpublik och saknar till skillnad från Pixars produktioner humorelement som även kan uppskattas av folk som lämnat dagis. Inte en enda förälder kommer att roas av att se den här filmen med sitt barn.

Jävla apa.