North Country

Charlize Theron bad sin agent om en roll som skulle kunna resultera i en Oscar. Han sprang till sentimentala extremfeministen Niki Caro och bad om en roll i hennes då obetitlade projekt. Spektaklet kunde börja. Ni som sett “Monster” vet vad jag menar. Theron gör sitt bästa för att se ut som ett vrak och dölja sitt vackra ansikte bakom en massa smink. Charlize, du lyckades. Nästan.
“North Country” utspelar sig under mitten av 80-talet, då en ensamstående mor råkade ut för grova sexuella trakasserier på sin arbetsplats, ett lokalt gruvbolag. Charlize Theron porträtterar Josey Aimes, kvinnan som tog upp kampen mot de perversa männen på arbetsplatsen. Utan arbetskamraternas inledde hon på egen hand kampen mot bolagsledningen.

Har vi inte sett det här förr? Filmer som är inspierade av riktiga händelser, där någon själv måste ta upp kampen mot något stort företag? “Erin Brockovich” med Julia Roberts handlar om exakt samma sak. En fattig kvinna som ställer sig upp, ska visa att hon har rätt och alla andra har fel, hon ska skriva historia, och gärna göra det med några tårar och lite motgång. Visst är det intressant att få ta del av en historisk händelse som gjort stora avtryck i vårt vardagliga liv, som i detta fallet gett kvinnliga gruvarbetare fler rättigheter, men är det inte lite för förutsägbart? Innerst inne vet du väl ändå hur det kommer att gå?

Niki Caro lyckas sätta karaktärerna emot varandra för att skapa oväntade twister. Gör man detta är det bäst att man har en grundtanke, och motiverar utvecklingen. Caro kastar om karaktärer hur som helst, låter den onde bli god – som egentligen aldrig var ond. Eller? Det är mint lika krystat som det låter. Utåt sett är det enkelt, Charlize Theron gör en fin roll, som den ensamstående tvåbarnsmodern, där barnen har två olika fäder – som de självklart inte vet vilka det är. Hennes far tycks inte vilja förlåta henne, och hennes mor vet inte riktigt var hon ska stå. Bakom det, i detta fall, smutsiga skalet, döljer sig så mycket som inte stämmer.

Å andra sidan är det inte vad som är viktigast i “North Country”. Niki Caro vill visa vad som skedde tolv hårt arbetandes kvinnor i en gruva på åttiotalet. Visst lyckas du Caro, de hade det hemskt. Men, vad hade vi egentligen väntat oss? Caro använder ett fint bildspråk, och lyckas till och med göra den annars mediokre Woody Harrelson till en duktig skådespelare. Theron är duktig i sin roll, hon gråter fint, och är inte riktigt ett lika stort vrak som i “Monster”, men har ändå lyckats dölja fasaden relativt bra. Frances McDormand fick sin fjärde Oscarsnominering för sin biroll. Även om hon inte kommer vinna statyetten är hon väl värd sin nominering.

“North Country” är i grund och botten ingen dålig film. Men, vi har sett historien förr, och varför ska Caro hela tiden envisas med att lägga till känsliga “Oscar moments“, som man det så snyggt uttrycker på engelska?