Ocean’s Thirteen

Det finns något väldigt attraktivt i många samtida regissörers vilja att skildra dåtid i nutid. Quentin Tarantino låter sina kvinnor i “Death Proof” dansa till jukeboxmusik, köra fyrtio år gamla bilar och snacka sjuttiotalsfilm samtidigt som de skickar sms. Steven Soderbergh är en regissör av precis samma tradition.
Hans Ocean’s-svit har visserligen alltid varit hårt förknippad med sextiotalet på grund av Lewis Milestones film med samma titel från 1960, men han brer gärna på extra för att bevara sextiotalskänslan. Las Vegas-miljöerna skulle lika gärna kunna vara ett halvt sekel gamla och Brad Pitt är väl det närmaste man kan komma en modern motsvarighet till Dean Martin. Men samtidigt som karaktärerna svassar runt i sextiotalskostymer och ramas in av en tidstypisk vinjett förser Soderbergh sina jetsetgangsters med modern teknik och samtida situationer och dialog.

Just den aspekten blir tydligare i “Ocean’s Thirteen” än i någon av de tidigare filmerna, samtidigt är filmens stora stöt långt mer abstrakt än tidigare. De tidigare filmernas Reuben blir i filmens början blåst på sina andelar i den falske Willie Banks nybyggda kasino, och Danny Oceans gäng känner sig givetvis tvungna att sänka Willie Bank redan på kasinots öppningsdag.

Att spela till sig ett kasinos totala kassareserv är inte samma sak som att göra inbrott och sno alla pengar i valvet. Här blir det istället en stöt som formas efter ett långt led av förberedelser, kasinots tärningar måste fuskgjutas så att bara Brad Pitt och George Clooney vinner, rouletteborden ska fixas och kortblandarna måste justeras till spelarnas fördel. Där de tidigare filmerna la spänningsmoment i vågade inbrott blir “Ocean’s Thirteen” mest spännande när Livingston Dell fifflar med kortblandarna till Black jackborden. Det blir ganska konstigt.

De flesta av skådespelarna börjar dock få riktigt bra rutin på sina roller, samspelet mellan Brad Pitt och George Clooney är riktigt bra och i vissa scener blir deras subtila minspel totalt avgörande. Att Soderbergh väljer att placera ett hysteriskt kul skämt om Oprah Winfrey i just en sådan situation gör bara allt mycket bättre. “Ocean’s Thirteen” är framförallt en rolig film, och jobbar inte alls lika mycket med manustwistar som tidigare. Det gör den bättre än tolvan. Sämre än elvan.