Ocean’s Twelve

Danny Ocean (Clooney) och hans kumpaner rånar Terry Benedicts ärofyllda kasino, The Mirage på 160 miljoner dollar. Tre år senare, anser Benedict att det är dags att kräva tillbaka sina pengar. Han letar upp var och en av de elva medlemmarna i Oceans gäng. De skall tillsammans betala tillbaka de 160 miljonerna, inklusive ränta. Utan att göra något som helst motstånd tar det glatt åt sig uppgiften att fixa pengarna. Rusty (Pitt) och Danny och deras gäng ställer in siktet på Amsterdam, Paris och Rom, tre stötar som skall betala tillbaka skulden. Ny i gänget är Dannys fru, Tess Ocean, därav titeln, “Ocean’s Twelve”.
Att påstå att rollistan är imponerande är en underdrift. Fler namnkunniga personer har sällan trängts i en och samma film. Men det är egentligen inte till filmens fördel. I “Oceans Eleven” utnyttjades man skådespelarna på ett bra sätt. Alla kändes mer eller mindre delaktiga. Då, för tre år sedan gjorde Andy Garcia en lysande rolltolkning som den känslokalle kasinochefen. Nu syns Garcia endast vid ett fåtal tillfällen och möter då upp i en perfekt kostym, ett hjärta av sten och ögon som kan döda. Det är ett lysande porträtt, men vi får vi knappt höra honom prata.

Jack Russell och George Johnson är ansvariga för karaktärerna och deras utveckling. Men manusförfattarna har helt och hålet glömt att utveckla filmens karaktärer och tycker tydligen att det är mer intressant att fokusera femton minuter på Julia Roberts, då hon paradoxalt nog skall lämna sin egen karaktär och “låtsas” vara Julia Roberts. Nobelpriset till de som kom fram till den idén.

Motvilligt måste jag dock erkänna att Matt Damon gör en lysande insatts som den virige och långsamme Linus. Med välplacerade kommentarer och lysande kroppsspråk är han filmens underhållning. Han är i sin tur följd av Brad Pitt, vars insatts är godkänd. Med Damon som undantag får man lätt intrycket raden av stjärnskådespelare läser direkt ur manus. Det goda samspelet mellan Brad Pitt och George Clooney som fanns i den första filmen är spårlöst försvunnet.

Steven Soderbergh förklarade redan från början att han ville göra en uppföljare med samma budget som den första filmen. Han ville ta död på klichén om att uppföljare alltid är dyrare. Den första filmen drygt 115 miljoner dollar. Men hur jag än räknar får jag inte ihop det till den här filmen – Julia Roberts får 20 miljoner, Brad Pitt får omkring 30, Clooney, Damon och Zeta-Jones någonstans kring 15. Endast dessa kostar 95 miljoner tillsammans, och då har jag inte räknat med Andy Garcia, Bruce Willis, Casey Affleck, Bernie Mac och Don Cheadle – som alla är etablerade stjärnor. Lägg därtill inspelningar i Italien och herr Soderbergh har lätt sprängt sin myt utan några som helst problem. Men, egentligen, vem bryr sig?