Offside

Sämre timing för en fotbollsfilm finns inte. Av någon märklig och outgrundlig anledning utnyttjade aldrig “Offside” superhajpen kring VM-bollen i somras. Nu har alla Fotbollssvenssons mättats och vill inte se fotboll förens de vankas EM om två somrar. Då kommer den romantiska fotbollsfilmen som skulle sålt som smör i somras.
“Offside” kretsar kring en liten håla några mil utanför Göteborg. Stenfors. Här händer ingenting. Pappersbruket har lagts ner och det anrika fotbollslaget, som en gång spelade allsvenskt, sjunker genom seriesystemet. På läktaren sitter “Boston”, ärrad skyttekung i allsvenskan, numera egoistisk pensionär med sin son Anders (Jonas Karlsson) som spelande tränare i division sju-laget. Hoppet tänds när den engelske före detta fotbollsstjärnan Duncan Miller (Brendan Coyle) lockas till Stenfors av det driftiga kommunalrådet Kent (Göran Ragnerstam). Men “Killer Miller” visar sig snart vara mer före detta än man räknat med…

“Offside” är allt vad svensk film är nu för tiden. Återigen ska det överbevisas hur tråkiga landsortsstäder är. ” Det känns som hela konceptet om dramakomedier med lite action, lite romantik och en skön outsider som sätter den tråkiga landsortshålan upp och ner. Konceptet är lika utdöende som Mårten Klingberg får Stenfors att verka. Samtidigt som Klingberg vill få oss att tro att landsorten är död, lyckas han också övertyga oss om att alla som bor där är förvuxna bäbisar. Här samlas det på Buster och man löser familjekonflikter över en kafferast hos en familjerådgivare.

“Offisde” försöker inte vara intelektuell, och det är med all rätt. Men det känns ändå som någonting har gått fel när jag inte kan låta bli att skratta när huvudkaraktären gråter över sitt äktenskap. Trådvärdighetsbesvär månne? Då och då är det trots allt ganska roligt, och det är framförallt Brendan Coyle som spelar den avdankade fotbollsstjärnan Duncan Miller som får oss att dra på smilbanden. Kontrasten – Stenfors – Liverpool – är stundtals klockren, även om den används en eller två gånger för mycket.

I det stora hela levererar “Offside” exakt vad du förväntar dig. Tyvärr. Det hade varit intressant om man vågat ta ut på svängarna, skippat några av de trettiofyra relationsdramerna, kanske koncentrerat sig på relationerna mellan spelarna i laget? Jonas Karlsson befäster dock sin position som den kanske mest spännande svenska skådespelartalangen på länge och även om “Offside” inte är lika experimentell som ” Bang Bang Orangutang” så var det ytterligare ett nyttigt steg i Jonas karriär. Man lär sig av sina misstag, eller?