Om gud vill

Slumpartade möten, spirande, förbjuden kärlek och några gram lättlyssnad finsk tango. I mitten av det dekadenta 70-talet möts två personer från två helt olika världar. Syrianen Juan packar frukt tillsammans med sin bror i Årstahallarna på dagarna och slavar på en hamburgerrestaurang på kvällarna. Det är värmerekord i Stockholm och inom sju dagar kommer Juans fru till Sverige. Under sina sömnlösa nätter och på gränsen av värmeslag får ytterligare en person plats i Juans redan alltför hektiska, men samtidigt ensamma liv. En finsk blondin vid namn Juli som är sångerska i ett tangoband. Vissa känslor går inte bara att gömma undan. Oavsett om du vill eller inte. Cornelis sjunger glatt om de somliga som går i sina trasiga skor samtidigt som svartvita bilder målar upp en bruten fasad av forna minnen från en tid när en kostym med tokbreda slag i krossad sammet ansågs vara sådär grymt rätt.
“Om Gud Vill” är två debutanter samlade i samma förpackning. Mångsysslaren Amir Chamdins långfilmsfilmdebut och även Nina Perssons, till vardags sångerska i Cardigans, skådespelardebut. Janne “Loffe” Carlsson samt Amirs kollega från gemensamma bandet Infinite Mass – Tito Pencheff är två andra figurer som finns med och sköter sina framträdanden på ett smakfullt och bakåtlutat sätt. Amirs känsla för bilder från sina reklamfilmer och musikvideor skänker en cool och avslappnad ton under hela filmen. En minimal, stilistisk samt svartvit hommage till regissörer som Kubrick och Martin Scorsese, vilket är respekt på många sätt. Varför inte våga hylla folk som betyder mycket för en själv? Amir är inte heller blyg med attt påpeka just Kubricks vikt för filmen. “Utan Kubrick hade det inte blivit någon ‘Om gud vill’ har han sagt”. Filmen innehåller även nyskriven musik som framförs elegant av Nina Persson, som ständigt fångar tidseran på ett typiskt och väldigt finskt sätt.

Amir Chamdins debutfilm är ett verk av klass, underskön vardagsrealism som utmanar svenska konventionella filmnormer och blottar sina karaktärer under helt andra premisser. Det finns hela tiden en närvarande känsla av dokumentär i såväl som bild som ljud. En fåordig kärleksnovell från en tid när allt var simplare utan stress. Visionen av ett mer avskalat samhälle utan en massmedieblåst befolkning bombarderad av it-revolutionen. Små, små härliga detaljer och långa stunder av tystnad. Lite pretentiöst kan tyckas, men så galet vackert.