Publicerad kl 00:00 den 1 Okt 2005

av

Daniel Leksell

dleksell@cine.se


”Today they ask us to take care of him, tomorrow they ask me to take care of you! Is that okay with you? ‘Cause it sure aint alright with me.”
En gangsterfilm kombinerat med en livshistoria om smärta, stolthet och framförallt vänskap. Är det möjligt? Svaret hittar du i mastodontfilmen ”Once Upon a Time in America”.

David ”Noodles” Aaronson kommer tillbaka till Brooklyn efter trettio år av känslomässig flykt. Han har fått en inbjudan av någon som går under namnet Senator Bailey. Denna man verkar veta onaturligt mycket om Noodles förflutna. Vem är denna man egentligen, och vad vill han Noodles?

Som ung var Noodles en pojke med stora ambitioner, och när han en dag träffar Max får han någon att dela dem med. Noodles lever under en tid då en av de största maktpositionerna tillhörde den italienska maffian. Pojkarna lever båda i de judiska kvarteren i New York där en dollar behandlas som en diamant och en gräddbakelse som ett skrovmål. Gangsters, prostituerade och korrupta poliser hör till vardagen på Brooklyns gator och genom allt detta kämpar sig Max och Noodles med en envishet som är få förunnade. De gör allt tillsammans och det verkar som att inget kan stoppa dem. De vandrar Brooklyns gator med stolthet, mod och hopp varje dag i förhoppning om att de tillsist ska att nå toppen. Men de märker snart att det kommer kräva en hel del uppoffringar.

På ytan är det lätt att misstolka ”One Upon a Time In America” som en spännande och underhållande gangster film. Det krävs inte mycket för att se var det riktiga budskapet ligger. Livslång vänskap, försummade livsillusioner och livslång passion är bara ett fåtal av de budskap som man kan hitta i det fyra timmar långa mästerverket. Den vandrar rakt in i själen på den som tittar och tar dig på en resa hela vägen till New Yorks tidiga 1900-tal. Varför är upplevelsen så gripande? Därför att alla egenskaper filmen tillhandahåller ingår i en virvlande symbios. Handlingen, omgivningen, karaktärerna och för att inte prata om den omtalade musiken bidrar till en helhetskänsla som är helt obeskrivlig. Den slitna och miljön i New Yorks bakkvarter är näst intill perfekt återskapad med allt ifrån barer fullt av supande herrar till små trånga gränder med prostituerade. Man är så fångad i filmen att man kan känna lukten av röken som stiger upp ur rännstenen.

Scott Tiler gör en oförglömlig insats som den unga Noodles och det blir inte sämre när De Niro tar över rollen. Elizabeth McGovern spelar Noodles ungdomskärlek Deborah med en känsla som få ord kan beskriva. Förhållandet mellan de två så tydligt; självklart men omöjligt. Ögonkontakter och korta dialoger som utbyts mellan de två är så rika på känsla att man ryser till. En lysande insats på annat håll kommer från James Woods som spelar den excentriske Max, Noodles Partner och högra hand. Som unga är de två som bröder men tiden går och saker och ting förändras. Med tiden stelnar vänskapen och det finns vissa scener där det är så spänt att man knappt klarar av att se på. James Hayden och William Forsythe spelar den andra halvan av järngänget, ”Patsy” och ”Cockeye” som håller sig lågmälda men synliga genom större delen av filmen.

Sergio Leone har tidigare regisserat en rad western filmer, sina så kallade ”spaghetti westerns”, de flesta med Clint Eastwood i huvudrollen. I dessa lät han kompositören Ennio Morricone sköta musiken. Han gjorde ett utmärkt val när han återigen låta Morricone ge sig på utmaningen att sätta lite toner på filmen. För detta kanske är den mest omtalade egenskapen. Känslor som inte egentligen är något värt att nämna förvandlas med hjälp av musiken till klumpar i magen. Morricone har lyckats fånga känslan i varje scen med sina melankoliska toner som flätar in sig med scenen som den spelas till. Det genomgående temat som återkommer ständigt under filmens gång sätter sig långt in i huvudet och fastnar där.

Folk får säga vad de vill om filmens längd, men en livshistoria är en livshistoria. Kanske är den inte sylvass hela vägen genom de 229 minuterna men det kanske inte heller är förväntat. De som har väntat sig intensiva slakterier och blodbad som i De Palmas ”Scarface” kommer att bli besvikna. Den får placeras bekvämt som en ”mesig gangster rulle”.

Tyvärr så måste man vara kritisk med klassiker för att hitta det som saknas. Jag måste säga att även fast det var fyra av mina bäst tillbringade timmar i mitt liv så fick man inte samma mustiga känsla som efter man tittade första gången på till exemempel ”Gudfadern”. Det kan bero på att den är lite för komplicerad, både på grund av den förvirrande kronologiska ordningen men också alla dessa budskap. Den är inte tillräckligt enkel att ta till sig för att generation efter generation ska lägga ner 229 minuter av sina liv på den.

En film som går att ses om och om igen och tappa hakan varje gång, men ur klassikersynpunkt snubblar den lite på mållinjen. En gammal mastodont film för den som tittar på den. Ett mästerverk för den som orkar tolka den.

Once Upon a Time in America

Regi

Sergio Leone

Skådespelare

Elizabeth McGovern,
James Woods,
Joe Pesci,
Robert De Niro,
Treat Williams,
Tuesday Weld

Genre

Brott, Drama

Originaltitel

Once Upon a Time in America

Premiärdatum

17 februari, 1984

Språk

engelska, Italienska, Franska

Längd

229 minuter

Produktionsår

1984