Ond aning

Mennan Yapo har avancerat sedan han spelade loppmarknadsförsäljare i “Good Bye Lenin” 2003. I år står han som regissör för “Ond aning”, en film med Sandra Bullock dränkt i äcklig “American Beauty”-estetik som skildrar det amerikanska villaförortslivet bakom vitmålade staket som skyler mörka familjetragedier.
Sandra Bullocks karaktär har vid en första anblick allt hon kan önska, men sedan hon i en dröm ser sin man dö och vara otrogen ställs hennes tillvaro på kant. Hon får liksom biopubliken svårt att skilja på dröm och verklighet men det är egentligen bara jobbigt för henne själv, som tittare känner man sig ständigt djupt oengagerad och filmens ständiga plot-twists blir till slut mest tröttsamma.

Filmen försöker vara en Pulp Fiction som möter Memento men den klarar inte att binda på alls samma sätt. Drömmarna som fungerar som motsatta flashbacks och berättar om vad som ska komma att hända är visserligen ett intressant grepp, men när man listat ut hur allt hänger ihop blir filmen genast rätt tråkig.

Det är synd, för Ond aning är rakt igenom ett gott hantverk, fotot berikas av ett flitigt användande av olika färgfilter och Sandra Bullock gör en otippat bra skådespelarinsats. Peter Stormare har som vanligt för lite skärmtid, men i övrigt är det svårt att peka på specifika fadäser. Filmens problem är helt enkelt att den inte förmår engagera, och det blir tyvärr avgörande.