One Missed Call II

“One Missed Call 2” går upp på bio i tre länder i hela världen, Japan, Sydkorea och Sverige. I stora filmländer som USA och Frankrike släpps den inte ens på DVD och jag kan inte annat än ställa mig frågan “hur tänkte man när man beslöt att denna filmen skulle gå upp på bio i Sverige?”.

“One Missed Call 2” utspelar sig ungefär ett år efter dess föregångare. De underliga mobilsamtalen har börjat om på nytt – en person får ett samtal från sig själv i framtiden och dör inom de närmasta dagarna. När Kyoko får ett samtal förstår hon vad som väntar och börjar tillsammans med journalisten Takako gå till botten med mysteriet.

Denna filmen skiljer sig på flera sätt från de amerikanska skräckfilmerna som ständigt dyker upp på våra biografer, samtidigt som den på andra sätt är tydligt influerad av skräckfilmerna från filmnationen USA. För att exemplifiera några av filmens brister bör skådespelarna nämnas. Japanska skådespelare är kanske inte kända för att vara skickliga aktörer, men detta är definitivt något utöver det vanliga. Jag kan inte minnas senaste gången jag såg sämre skådespelarinsatser i en film som trots allt går upp på bio. Om skådespelarna hade varit filmens enda negativa aspekt så hade man kanske kunnat bortse från det, tyvärr är det inte så. Det känns som att detta är en fem minuter lång film som spelas om och om igen. De första fem minuterarna är de bästa, sedan händer det samma sak åtskilliga gånger innan eftertexterna börjar rullas upp. Inte ens i själva skräcken kan jag hitta något som räddar “One Missed Call 2”. En eller två gånger hoppar man till lite lätt, men i det stora hela är den mer äcklig än vad den är läskig.

De senaste tio åren har det i princip inte kommit några bra skräckfilmer. Trots detta blir filmerna inom genren bara fler och fler, även fast biobesökarna mestadels väljer att gå på andra filmer. Om inte skräckfilmerna blir bättre än så här snart så är denna genre inom kort ett utdöende släkte.