Publicerad kl 13:31 den 17 Feb 2014

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Efter att ha medverkat i och bidragit till omdefinieringen av amerikansk indiefilm i början av 80-talet med ”Permanent Vacation” och ”Stranger Than Paradise” började ett filmskapande där Jim Jarmusch skulle komma att film för film avhandla genrer genom sina högst personliga tolkningar av dessa. I ”Down By Law” gjorde han noir och i ”Dead Man” western. Vid sidan av dessa och samurajfilmen ”Ghost Dog” gjorde han de pseudodokumentära kortfilmerna ”Coffee & Cigarettes” samt uppföljare som sattes ihop till långfilm 2003. I sin ”The Limits of Control” från 2009 gick han eventuellt längre från sin genres konventioner än någonsin tidigare, Christopher Doyles svävande foto och den väldigt abstrakta metaforiken rörde sig långt bort från hur vi som åskådare är vana att se agenter och spioner på film. I och med nya ”Only Lovers Left Alive” kan dock sägas att han för första gången ligger i enlighet med tiden, hans vampyrfilm blir som ett svar på den nu ganska mångåriga trend av vampyrer och andra fantasiskräckvarelser i rörliga bilder.

Det öppnar, trots att Christopher Doyle lämnat över för Yorick Le Saux bakom kameran, med en inledning minst lika stilistiskt fulländad som något Jarmusch tidigare gjort. Kameran zoomar långsamt in i en rotation på filmens respektive huvudkaraktärer vilka det korsklipps emellan, för att slutligen parallelliseras med en spelande vinylskiva. Anslaget sätter ton för resten av filmen som utspelar sig i det dunkla och fördolda, givetvis i avsaknad av solljus och med en ljudläggning som tangerar den råa kylan. Trots detta finns en enorm värme, de evigt älskande vampyrernas relation är en av de vackraste tänkbara, i all sin lågmäldhet. Istället förfrämligas vad som genom filmen hänvisas till som zombier, i själva verket vanliga människor. Vampyrerna representerar intellektuella utbölingar, det kulturella kapitalet omfamnas som livets sanna värde. Hollywood får sig ett par kängor för att vara en särskilt utpräglad zombiestad, dess maskineri representerar den strömlinjeformade skräpkulturen medan tänkandets förkämpar i och med vampyrerna i filmen liksom Jarmusch i verkligheten verkar i skymundan. Det är en väldigt genomtänkt samhällskritik som genom sin subtila utformning ändå aldrig tar fokus från filmens nästan mediterande stämning.

Som för att visa sitt eget kulturella kapital pekar Jarmusch gärna på kulturhistoriska hjältar, porträtt på väggar, obskyra vinyler och flertalet finlitterära verk får väsentligt utrymme i filmens scenografi respektive ljudspår. Även om det är på gränsen till överfullt av referenser gör det inget annat än berikar. Eftersom filmens intrig i allra högsta grad är tillbakadragens och mest utgör den bakgrund på vilken Jarmusch stilsäkert målar upp sin magnifika scenografi och utsökta detaljval, finns gott om utrymme för dessa referenser.

”Only Lovers Left Alive” är allt annat än en vanlig vampyrfilm, genom Jarmuschfiltret visas nattens varelser ur en annan vinkel än någonsin tidigare, och det är en av de mest njutbara gestaltningarna som gjorts. Jag önskar, åh, som jag önskar – att nästa genre att tolkas genom detta filter är den som ligger närmast mitt hjärta, science fiction. Det finns inga gränser för hur bra det skulle kunna bli.

Only Lovers Left Alive

Regi

Jim Jarmusch

Skådespelare

Anton Yeltsin,
Jeffrey Wright,
John Hurt,
Mia Wasikowska,
Tilda Swinton,
Tom Hiddleston

Genre

Drama, Skräck

Originaltitel

Only Lovers Left Alive

Premiärdatum

14 februari, 2014

Språk

Engelska

Längd

123 minuter

Produktionsår

2013