Oskar, Oskar

Ibland måste man som recensent få sätta ned foten och bli lite förbannad. Jag är inte lite förbannad – jag är helt vansinnig. Varför? Därför jag har precis fått se, nej, tvingats att genomlida “Oskar Oskar” – en av många anledningar till varför svensk filmindustri inte har några större problem att framstå som det största skämtet sedan Linda Rosings sångkarriär.
Ta “Falling Down” och låt den sakta smeka “Taxi Driver”, placera sedan det nyfunna kärleksparet i Sverige och släng på lite samhällsåsikter värda en dyslektiker från Huskvarna och bilden börjar sakta att klarna. Detta är inte dåligt. Inte uselt. Det är tidigare nämnda och så ännu sämre.

Björn Kjellman är väl förvisso en charmig typ och får chansen att göra något annorlunda jämfört med vad han tidigare har gjort, men det spelar liksom ingen roll i slutändan. Björn säljer inte rollen som Östermalms egna Judge Dredd för fem öre. Skrattretande och småfjantigt flörtande med Punisher-konceptet i överklassens korridorer samtidigt som en papegoja får utgöra linjen mellan känslosamt och iskallt. Jag har sett gymnasiestudenter skapa roligare filmer med sina mobiltelefoner än detta verk.

Hur sammanfattar jag detta så alla verkligen förstår? Jag trodde att “Sommaren med Göran” var årets sämsta film. Det smärtar mig nästan att erkänna att jag hade fel. För det hade jag. Jag föredrar hellre en trippel dos av svininfluensan framför “Oskar Oskar”.