Outrage

Klaner krigar, stallbröder sviker och Beat Takeshi har ansiktstics som aldrig förr – annars är allt sig likt i den undre världen. Vad som förändrats är skådespelarauteurens krassa perspektiv när han återvänder till miljön som besöktes i mästerverken “Hana-bi” och “Sonatine”. Men en mognare blick? Knappast. Det sägs ju att man blir blödigare med åren, men “Outrage” är mest blodig. Sentimentaliteten är som bortblåst; inga inre kval, döende fruar och existentiella strandsporter. Ibland är det skönt med raka rör, men även där samlas smutsen.
Taskiga kvinnoporträtt och rasistiska glåpord kommer ofta på köpet i maffiafilmer, oavsett om regissören bakom kameran är Scorsese eller självaste Satan. Sedan bör man skilja mellan skildraren och sympatisören. Jag tänker inte påstå att Kitano är de elaka ismerna personifierad, men det finns en riktigt tveksam scen som utspelar sig långt bortom stadstullarna. Åsa-Nisses följare får sig ett gammalt hederligt “negerskämt”.

N-skämt åsido återfinns Kitanos underbart torra humor. För att ha ett förflutet i stand up-komik är han ytterst ointresserad av vitsar och repliker, och snarare är det i de dröjande tagningarna och klippningen som roliga situationer uppstår. Kroppar är stilla, tomhet uttrycks med fiskögon och skämten berättas i det tysta. Det är kul, men som Kitanokännare börjar man lessna på taffliga metainslag och mellanfilmer. Kitano når svensk pensionsålder om ett år, det kanske dags att lägga av.