Pacifier

Sedan “Pacifiers” premiär i USA för några veckor sedan har diskussionerna om filmens liknelse till “Dagissnuten” från 1990 pågått oavbrutet. För huvudrollsinnehavaren i “Dagissnuten”, Arnold Schwarzenegger var komedier en helt ny typ av genre. Efter alla actionfilmer behövde han ett genreombyte för att inte försvinna bort i actionfilmernas egna värld. Filmen skapade ett nytt ansikte av Schwarzenegger, som han sedan tog nytta av i ett koppel av filmer därefter. Vin Diesel satt i exakt samma situation som Arnold. Båda är muskulösa actionhjältar med ett CV innehållande mindre lyckosamma filmer. Ringde Vin Arnold och bad om råd?
Shane Wolfe från amerikanska flottan får uppgiften att vakta familjen Plummers barn sedan deras pappa mördats. Wolfe sägs ha gömt en kod till sitt topphemliga datorprogram någonstans i sitt hus. Hans fru flyger till Schweiz där hon dag efter dag försöker gissa sig till koden till bankvalvet där fadern lämnat ett värdefullt objekt. Med disciplin som sitt ledord försöker löjtnant Wolfe skapa ordning i familjen Plummers hus. Barnen vägrar givetvis att lyda militärens order, men steg för steg kommer de närmare varandra.

Kis och bajshumor lämnade de flesta då de lämnade dagis. Vissa tycks dock inte få nog av den. Speciellt inte manusförfattarna Thomas Lennon och Ben Garant. Redan från första början bombarderas vi med skämt som har med både kiss och bajs att göra. Ingen film har någonsin kunnat bemästra det ämnet, och det gör inte “Pacifier” heller. När jag skrev min recension av “Finding Neverland” imponerades jag av barnens skådespeleri, med Freddie Highmore i spetsen övertygades jag snabbt. I “Pacifier” är det tvärtom. Barnen är katastrofala. De byter skepnader lika ofta som jag blinkar, och hur de läser sina repliker gör allting så otroligt. Inte heller Vin Diesels genrebyte blir lyckat. Det syns tydligt att han försöker vara rolig, komma med ansiktsutryck, sjunga godnattsagor med falsk röst och bete sig barnsligt. Det hjälper inte, inte på långa vägar.

“We’re gonna do this my way, no highway options” säger Diesel ett dussintal gånger. Patetiskt på högsta nivå, säger jag.