Pain & Gain

Förhoppningarna när det är en Michael Bay-film man ger sig in i biosalongen för att se är långt ifrån skyhöga. Med sina senaste alster som “Transformers”-triologin och “Pearl Harbor” har Bay positionerat sig själv som regissören som värdesätter specialeffekter mer än story och som bara gör film i linje med vad som förväntas. Trots allt detta försöker jag ge “Pain & Gain” en ärlig chans och inte låta Bays tidigare tillkortakommanden spela in i mitt tyckande. Kanske tack vare detta inser jag en bit in i filmen att “Pain & Gain” inte är katastrofal, tvärtom så glimmar faktiskt filmen till ibland.
“Pain & Gain” är den sanna berättelsen om Sun Gym-ligan som på 90-talet kidnappade, utpressade, torterade och mördade flera personer i Miami. Mark Wahlberg, Dwayne Johson och Anthony Mackie spelar filmens huvudpersoner, tre kroppsbyggare som tröttnar på att inte få ta del av den amerikanska drömmen och bestämmer sig för att göra något åt det. Det är just castingen av dessa tre som är filmens starkaste sida. Framförallt Wahlberg och Johnson som nästan alltid spelar coola, hårda killar som publiken gärna ska idolisera och efterlikna. Helt i linje med Michael Bays vanliga karaktärer det vill säga. Här däremot visar både Bay och skådespelarna en enorm självdistans då de inte alls framställs som hårdingar, utan snarare korkade gymsnubbar (inget illa menat) vars klumpighet försätter dem i de dråpliga situationer som gör detta till en komisk actionfilm.

Detta är alltså det som är bra med filmen. Det som är mindre bra är det vanliga; för mycket fokus på action och för lite på dialog och story, filmen känns ibland lite långdragen då det inte finns ett tillräckligt substantiellt manus att underbygga med. Vi slipper dock ett överflöd av specialeffekter som annars är synonymt med Michael Bay.

Kort och gott kan man säga att “Pain & Gain” är en förhållandevis underhållande film som gör det den ska. Så länge man inte förväntar sig något mer än så blir man inte besviken.