Publicerad kl 00:00 den 23 jun 2006

av

Filip Markhed

fmarkhed@cine.se


”Revolution är krig, det mest rättfärdiga av alla krig. ”
Citatet kommer från Vladimir Lenin och inleder en av vår tids första riktiga filmklassiker; Pansarkryssaren Potemkin stumfilmen från 1925, som otaliga gånger hyllats världen över. Det här är filmen som av många räknas som ett av filmhistoriens mest inflytelserika verk. Scener ur filmen har vid ett flertal tillfällen plagierats eller används som inspirationskälla för senare mästerverk.

Filmen tar sin början just som tankarna om ett myteri börjat blossa upp på det tsarryska fartyget Potemkin. Anledningen är den miserabla behandling som matroserna ombord utsätts för. De serveras ruttet kött, något som en av skeppsläkarna efter inspektion hävdar är ätbart. Vi delges närbilder av likmaskar som kryper omkring i ett upphängt köttstycke, och kan själva snabbt dra slutsatsen att besättningen lever i total misär.

Besättningens missnöje får till följd att flera av fartygets högsta officerare mördas och kastas över bord. Myteriet lyckas och endast en av upprorsmakarna får plikta med livet. Hans kropp förs till hamnen i Odessa där han i ett tält visas upp som en symbol för revolutionen. Folket som vallfärdar till Odessa för att se sin martyr överraskas plötsligt av kosacker som i sina försök att slå ner upproret skoningslöst och systematiskt avrättar många av de män och kvinnor som kommit till platsen. Under tiden får besättningsmännen på Potemkin reda på att en flotta med stridsklara fartyg är på väg i riktning mot dem.

Det första jag förvånas över är hur väl man arbetat med ljussättning och kameravinklar. Det gör att filmen känns oerhört välgjord och tilltalar mig på ett konstnärligt sätt. Allt är väldigt snyggt trots att filmen har över 80 år på nacken. Det är svårt att bedöma skådespelarinsatserna eftersom de inte under hela filmens lopp fälls en enda replik. Det finns inte heller någon eller några som man kan plocka ut som huvudrollsinnehavare. Man får se på skådespeleriet som en sammansättning av statister som utgör ett slags kollektiv.

Något som genomsyrar filmen är dess politiska budskap. För 80 år sedan var det inte bara unikt att ge filmen något sådant, det var även väldigt vågat i en tid av politiskt förtryck. Det ledde emellertid till att den faktiskt förbjöds på många håll i världen.

När filmen hade premiär i Moskva 1925 hade man inte skrivit någon filmmusik. Man använde sig av en pianist som improviserade fram musik under filmens gång. Femtio år senare kom så ytterligare ett genombrott. Man skrev musik till filmen, det gav den flytkraft till att bli om möjligt ännu mer genomslagskraftig. Dock måste jag säga att jag inte tycker att musiken passar in på alla ställen. Bitvis är den bra, men stundtals känns den överflödig.

Pansarkryssaren Potemkin är inte någon familjefilm. Det är heller ingenting man sätter på när man ska ha filmkväll med sina polare. Är man ute efter något ordinärt, konstnärligt och unikt är det en film som jag rekommenderar. Men va inte för trött när du ser den. Den här filmen kan för vissa fungera som ett utmärkt sömnpiller.

Pansarkryssaren Potemkin

Regi

Sergei M. Eisenstein

Skådespelare

A. Glauberman,
Aleksandr Antonov,
Aleksandr Levshin,
Beatrice Vitoldi,
Grigori Aleksandrov,
Ivan Bobrov,
Konstantin Feldman,
Mikhail Gomorov,
N. Poltavseva,
Vladimir Barsky

Genre

Drama, Historisk

Originaltitel

Bronenosets Potyomkin

Premiärdatum

30 december, 1925

Språk

Ryska

Längd

75 minuter

Produktionsår

1925