“Paris, je t’aime” är ett enkelt koncept. Ge en respekterad regissör uppdraget att skriva och regissera en femminutersfilm som ska förmedla kärlek i Paris. Ring några skådespelare, ge dem en dulig timlön, flyg över dem till Paris, filma i en dag, max två och skicka hem alla. Gör om det arton gånger, och du har “Paris, je t’aime”, som nästan kan efterliknas en reklamfilm om Paris, trots att filmen helt och hållet saknar bidrag från regering, filminstitut eller staden själv.
Bruno Podalydès överdrivna klichéfilm från Monmartre, om Paris parkeringsproblem öppnar filmen. Podalydès finner efter många om och men en parkeringsplats, hinner precis andas ut innan en kvinna svimmar bredvid hans bil. Han lägger henne i baksätet för att hon ska vakna upp – och blir förälskas omedelbart. Där har vi klichébilden av både Paris och kärlek, och det är en av väldigt få filmer där både kärlek och Paris får plats. De andra filmerna må innehålla något av dem eller kanske båda, men de är inte så överdrivna som Podalydès får det att framstå. En journalist på The Hollywood Reporter tyckte filmen var charmig och antydde att det är sådana scener som går hem hos en amerikansk publik, trots att det är en fransman som regisserat.
Podalydès film är långt ifrån den bästa, och är en av de filmer som gör “Paris, je t’aime” till en onödigt ojämn och ibland tråkig film. Men sedan finns det också några riktigt tunga godbitar som ensamma håller upp filmen. Gurinder Chadhas film om en fransk tonåring som förälskas i en muslimsk tjej innehåller både kärlek, Paris, humor och egna åsikter som rasproblem och dagens kvinnosyn. Bröderna Coens film med Steve Buscemi i huvudrollen är underbar och likaså är Alexander Paynes avslutningsfilm om en ensam amerikansk kvinna som besöker Paris och pratar franska med extrem amerikansk brytning.
Men bäst är ändå Tom Tykwers film med Natalie Portman i huvudrollen. Faubourg Saint-Denis, som den i filmen är betitlad filmades helt oberoende av de andra filmerna, är egentligen tio minuter lång och visades för första gången på Berlins filmfestival under namnet “True” 2004. Portman är helt enastående i huvudrollen och Tom Twykers klippning är lekfull och experimentell. Trots sina fem minuter lyckas manuset vara både djupt och humoristiskt och dessutom ha flera vändningar. Faubourg Saint-Denis hinner förmedla mer känslor än vad de flesta långfilmer lyckas med, och är efter vad jag har sett den kanske bästa kortfilmen som någonsin gjorts.
Jag hade stora förväntningar på Gus van Sants film, men den faller handlöst på en förutsägbarhet jag sällan skådat. Elijah Wood spelar huvudrollen i Vincenzo Natalis vampyrfilm, och är de mest intetsägande fem minuter jag någonsin skådat på vita duken. Inga bakgrundshistoria och inga konsekvenser, utan fem minuter av vampyrer och blod, i något som tydligen ska vara en mörk Parisgata.
“Paris, je t’aime” är en film för parisare, som till skillnad från andra kan identifiera sig och känner till platserna i filmen. Konceptet är intressant, men slutversionen är alldeles för ojämn och efter två timmar i biografen har jag både hunnit se den kanske bästa kortfilmen någonsin samt den kanske sämsta. I slutändan är det ändå en sevärd film som skiljer sig från allt annat i gårdagens, dagens och morgondagens biorepertoar.
