Publicerad kl 00:00 den 30 Apr 2005

av

Daniel Donatello

ddonatello@cine.se


När ”Kristi sista frestelse”, regisserad av Martin Scorsese, kom ut på biografer 1988 väckte den en stor uppståndelse. Religiösa människor fick en chock av att se hur Scorsese behandlade denna viktiga del av historien i Bibeln. Sexton år senare repriserade den kände skådespelaren Mel Gibson denna händelse genom att visa sin tolkning av Jesus sista timmar i livet. Denna gång med brutala och utdragna scener där vi får se Jesus Kristus förvandlad till köttslamsor.
Mel Gibson har valt att endast porträttera Jesus tolv sista timmar i livet. Historien öppnar vid olivträdgården i Getsemane. Vi får följa när Judas förråder sin tidigare mästare, Jesus blir arresterad och förs till en domstol där han är anklagad för hädelse. Han blir bollad mellan Pontius Pilatus och kung Herodes, och slutligen blir det folket som bestämmer Jesus öde. Efter detta är det bara våld, våld, våld.

Detta är sannerligen inte en Disneyversion av den gamla bibelsagan. Nej då, det är en fruktansvärt blodig tolkning. Handlingen får inte mycket utrymme mellan alla piskrapp och köttsår. Den lilla bakgrundsinformationen som man får skildras genom intensiva tillbakablickar som används stundtals i filmen. Jag tycker att det fungerade förhållandevis bra med dessa tillbakablickar. De bidrog till att man inte tappade för mycket fokus på nuet genom en intrasslad handling. Annars koncentrerar man sig endast på Jesus smärta, där regissören vill upplysa biotittaren om många saker. Symbolik och metaforer används friskt och kan lätt snappas upp av den insatte i bibeln. Men även den ”oupplyste” kan tolka den här filmen bra, eftersom man väljer att banka in budskapet med släggor och törnkronor.

Bortsett från all våld kan man faktiskt tycka om det man ser på bioduken. Mel Gibson har lagt ner mycket möda på filmen, vilket lönade sig i mina ögon i alla fall. En imponerande sak var att människorna pratar endast på hebreiska, arameiska och latin. Att inte engelska används bidrar till att filmen skjuter i höjden med de verklighetstrogna faktorerna, och gör handlingen relativt påtaglig. Även fotot i filmen kan man verkligen inte klaga på. Redan från början är bilden skarp och intensiv. Redan vid trädgården i Getsemane märker man filmens mörka och stämningsfulla ton. Man använder sig av många svettiga närbilder på blodiga eller gråtande ansikten, vilket gör att man djupt inne inom sig känner medlidande för människorna omkring Jesus. Där ibland Maria Magdalena, som spelas mycket bra av Monica Bellucci. Hon delar med sig av sorgen för Jesus på ett mycket starkt sätt. Även James Caviezel som guds son är mycket trovärdig. Han gör ett mycket bra jobb och man får ont av att se honom skrika av smärta.

Denna snygga film är verkligen inte lättsmält för dussinfolket. Scenerna där vi får se Jesus bli piskad av romerska vakter är mycket svårt för biotittaren att ta till sig. Tortyren håller på i långa scener där minuterna känns som timmar. De är blodiga, råa och rent av hemska att titta på. Dessa scener är en stor bit av kakan, vilket gör att det kan kännas utdraget och överdrivet. Jag erkänner att jag tittade bort då våldet blev för mycket, men känslan försvann ganska snabbt efter att ha klivit ut ur biosalongen. Då kopplade jag bort all hud som avlägsnas från Jesus kropp och scenen där törnkronan hamras in i huvudet på ett mycket realistiskt sätt. Ute från biosalongen kommer jag fram till slutsatsen att Mel Gibson har gjort en mycket välgjord film. En film som många avfärdar, men ser man bortom allt blod märker man att det döljer sig en välslipad film.

Passion of the Christ

Regi

Mel Gibson

Skådespelare

James Caviezel,
Maria Morgenstern,
Monica Bellucci

Genre

Drama

Originaltitel

The Passion of the Christ

Premiärdatum

25 februari, 2004

Språk

Arameiska, Hebreiska, Latin

Längd

127 minuter

Produktionsår

2004