Paul

En datoranimerad utomjording, två brittiska sci-fi-nördar och i hälarna – en drös svartklädda agenter. Skådeplats: Nevadaöknen i USA. Vid första anblick känns det inte direkt som en intellektuell filmupplevelse och visst känns spektaklet bekant?
Men jag blev smått överraskad av denna kreation, skriven av männen bakom “Hot Fuzz”. I rodret för regin “Supersugen”-regissören Greg Mottola. Resultatet? En förvånansvärt underhållande produkt men med en del onödiga missar. Det märks tydligt att filmen är konstruerad för den amerikanske åskådaren och den breda publiken, svordomsbaserade skämt haglar varvat med inflikningar av mer kvalitativt skådat slag. Jag kastas fram och tillbaka mellan två filmkulturer som förenar sig med visst motstånd och filmen blir på något sätt aningen spretig i sin framtoning.

Klichéerna är ständigt närvarande och vi matas med den klassiska Hollywoodmallen. Obligatoriska som de är med upptrappning, biljakter, explosioner, pangpang, klimax och eftermäle. Men mellan varven hålls intresset vid liv av de suveränt tolkade rollerna av Pegg och Frost. Övriga roller sköts helt ok även om det finns schabloner även här, vi har de givna rednecksen eftersom filmen utspelar sig i Nevadaöknen. Den nerdekade pappan till dottern som aldrig fått leva livet och som självfallet blommar upp då hon stöter på de exotiska brittiska nördarna.

Huvudkaraktären och utomjordingen Paul är kul, en avslappnad lirare som gillar att röka på och ta dagen som den kommer – men som balanseras på gränsen till väl amerikansk och uttjatad.

Bitvis klingar filmen likt en välkomponerad symfoni tillsammans med en finstämd skådespelarensemble. Pungsparkar riktas till höger och vänster åt det auktoritära samhället i sig vilket framställs som utdaterat och cyniskt och där den gamla ordningen är viktigast. Men helhetsmässigt så dras filmen ned av att filmskaparna valt den “stora massan” som målgrupp. Det inbakade budskapet blir därmed ringa och väl övertydligt.