Percy, Buffalo Bill & Jag

Arg, förbannad, bitter och tvärsur. Det är Ulfs farfar i ett nötskal. Ulf firar sitt sommarlov med sin familj ute i skärgården hos farmor och farfar. Hans vän Percy har lyckats bjuda in sig själv till Ulfs förtret och någonstans därute bland klipphällar och högvuxet gräs finns även Buffalo Bill.
Kärleken är världens dummaste uppfinning. Speciellt när man inte talar om den. Filmen kretsar runt ämnet utan att ge direkta svar, men för de flesta går det säkert att identifiera sig med de olika problemen som målas upp lite varsamt utan pekpinnar och större eftertanke. Vänskap sätts på prov i former av olika utmaningar, samtidigt som det går att konstatera att det händer inte mycket i skärgården under sommartid. Ulf och Percy gör samma saker från scen till scen utan att direkt ta sig framåt egentligen.

Börje Ahlstedt, denna man, detta geni. Han är som klippt och skuren för rollen som den sure farfar Gottfrid som fullständigt skiter i alla andra. Barn som spelar barn som får tänka som vuxna har aldrig varit en bra idé. Det blir bara tramsigt, konstlat och allmänt avigt. Percy, Buffalo Bill och jag – klarar sig tack vare Börje Ahlstedts porträtt av en gammal man som lyfter filmen under kritiska ögonblick. Inget mästerverk, inget riktigt bottennapp, utan en sakta gåendes liten historia som lägger sig i mitten lite försiktigt och blygsamt.