Ping-pongkingen

De snöklädda svenska fjällen är en vacker syn att skåda. I allrummet på fritidsgården runt pingisbordet är Rille kungen. Hans lillebror Erik tar dock över rollen så fort de lämnar rummet. De lever samma liv, men på två skilda sätt. Rille filosoferar runt amerikansk krigföring och ryska ubåtar med kärnvapenbestyckning. Erik röker med de äldre pojkarna och charmar flickor på löpande band. De är trots allt bröder som älskar varandra oavsett. Deras far som arbetar med dykning i Norge har lovat att komma och hälsa på sina söner under kommande sportlovsveckan. Under samma vecka gör Rille en upptäckt som för evigt kommer ändra relationen till sin bror. Alla familjer har hemligheter. Rilles och Eriks är inget undantag.
Man blir lite smått förtjust i filmer som saknar kända skådespelare, eftersom det ger andra chansen att få lysa igenom. Hampus Johansson som spelar Rille är filmens största behållning. Hans obetalbara min under sina få magmuskelövningar eller när han deklarerar sin tes om varför pingis är den enda demokratiska sporten med sjuksköterskan. Värme, humor, allvar och kärlek. Visst finns alla ingredienser till att laga något alldeles speciellt. Vi bjuds på långa panoreringar över de vita fjällen. Stunder av tystnad, samtidigt som snön ständigt faller. Ett vackert foto som delar den vita duken tillsammans med stillsamma toner.

Jens Jonssons debutfilm är en liten indieinspirerad karamell som lämnar blandade känslor. “Ping-pongkingen”” känns som ett hopkok av influenser på både gott och ont. Sparsmakat och avskalat i alla ära, men ibland kan stundtals upplevas som smått obalanserad. I slutändan är dock “Ping-pongkingen” en charmig film om brödraskap, familjeproblematik och relationer som prickar in många rätt på mys-pys skalan. En imponerande och stark debut utan tvekan.