Publicerad kl 00:00 den 7 Nov 2011

av

Mike Stranéus

mstraneus@cine.se


”Om du visar din mobil för fem svarta killar – får du fan skylla dig själv.”. Ibland går det att sammanfatta en film med endast en mening. Meningen som får stå som grund för Ruben Östlunds film ”Play” är en tragisk mening. En samling ord som kan vrängas och vridas till absurdum. Ett budskap som vittnar om ett samhälle i nedförsbacke. Fördomar, sanningar, fakta, rädsla, havererad integration, påtvingad assimilation. ”Play” är ett samhällsdrama baserat på verkliga händelser från Göteborg. Små subtila budskap skapar ringar på ytan, för att kombineras till en enorm svallvåg av intryck.
Antagonisterna är stereotypen av förortskillar. Offren är stereotypen av svensk medelklass. De unga pojkarna väljer ut sina offer på Frölunda Torg och använder förfinande metoder för att få sin vilja igenom. Psykologi, rädsla, ”good cop – bad cop”-rutinen som resulterar i en form av spårvagnsbaserad kidnappning utan faktiskt fysiskt tvång. Våldet är sparsamt och drabbar de man minst anar. Splittringar inom gänget tyder på en frågeställning hos grabbarna inför deras totala respektlöshet av den moraliska kompassen. Samtidigt som den även belyser det faktum att det finns alltid en större fisk i havet. Hur tuff du än är, finns det alltid någon som är ännu tuffare.

Trädkronor som vajar i vinden. Innerstadens lunchtrafik och förortens köpcentrum. En samling av unga skådespelare som får det att kännas äkta. Ingen påtvingad dialog utan killar som pratar som killar gör. Några vuxna bryter illusionen för stunden, men det låga tempot tar oss sakta tillbaka igen. Dokumentärkänslan, långa stunder av tystnad. Det är avskalat, simpelt och alltid effektfullt.

Bortsett från några uppenbara geografiska missöden finns det ett par stora problem i ”Play”. Allt blir ett form av konstaterande utan en grövre djupdykning i rådande samhällsproblematik. Svart mot vitt står och vaggar i vinden utan stöttepelare. Motiven är uppenbara, samtidigt som de blir dunkla. Att lämna tomrum i en såpass infekterad debatt som kriminella ungdomar med invandrarbakgrund är ett farligt val.

Ruben Östlunds verk placerar en klump i magen på mig. Den engagerar, den irriterar och den berör mig. Men, den ger mig inga svar. Bara en stillsam tystnad. Men som Martin Luther King sade; ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Kanske jag och Ruben förstår varandra bättre än vi tror.

Play

Regi

Ruben Östlund

Skådespelare

John Ortiz,
Jörgen Berthage,
Nana Manu

Genre

Brott, Drama

Originaltitel

Play

Premiärdatum

9 november, 2011

Språk

Svenska

Längd

118 minuter

Produktionsår

2011