Poseidon

Kära Hollywood,Det är dags nu. Att ta dig samman och tänka lite mer på hur du producerar blockbusters, med budgetar som teoretiskt skulle kunna täcka ett litet lands utgifter under ett år. Filmbolagen tycks inte bara ha problem med att komma på nya idéer. Materialet de gör om är sämre än ett redan dåligt original. För 150 miljoner dollar fick Wolfgang Petersen en danssalong uppbyggd och sedan demolerad i verklig skala. Han fick inget manus som kunde gjort de bästa skådespelarna i världen rätta.

Det är nyårsafton och festligheterna pågår för fullt ombord på lyxkryssaren Poseidon, till havs i norra Atlanten. Fartygets gäster är samlade magnifika danssalongen för att med dans och musik fira det nya året. Samtidigt känner fartygets styrman att något är fel. Han studerar horisonten och upptäcker en enorm våg – en vägg av vatten mer än 45 meter hög – på väg rakt emot dem. Han försöker styra undan fartyget för att förhindra en maximal kollision men det är för sent. Vågen slår ner med kolossal kraft, kastar fartyget våldsamt till babord innan det kantrar och rullar runt med kölen uppåt. Kvar finns bara ett par hundra överlevande som tvingas krypa ihop i den fortfarande intakta danssalongen, som nu befinner sig under vattenytan. Där måste de hålla ihop, säger kaptenen, och vänta på räddningen. En person, Dylan Johns (Josh Lucas), föredrar att testa oddsen på egen hand och får följe av några modiga.

Originalet, “The Poseidon Adventure” från 1972, med Gene Hackman och Ernest Borgnine var ingen bra film, även om den hade sina omskakande moment då och då, vad man i denna nyversion har gjort, är att man kopierat originalet till punkt och pricka – men tagit bort de sekvenser som var omskakande och medtagande. “Poseidon” innehåller inga konflikter. Den utbrytargrupp som på egen hand försöker hitta en utväg från skeppet frågeställer aldrig varandra, de tvekar aldrig och utan konflikter är det svårt att föra vidare en film utan att göra den extremt förutsägbar. Konflikter har ersatts av utmaningar och hinder att ta sig förbi. De är knappast innovativa hinder eller lösningar på problemen, vilket aldrig gör “Poseidon” till överraskande eller omtumlande.

“A cast of champions”, kallade regissören Wolfgang Petersen sina skådespelare. På något vänster har han säker rätt. Men det är ingen skådespelare som kommer ut till sin fulla rätt, eller överhuvudtaget ges chansen att stråla med sin talang. Hade det inte varit pressvisning hade jag antagligen haft svårt att hålla borta mitt hånskratt, nu lyckades jag kväva det, men det ska inte hindra er från att gå och skratta åt eländet.