Prestige

Christopher Nolan är inte bara en regissör. Han är en berättare. En mästerlig sådan. I “Prestige” bygger Nolan sin film på en mystisk berättelse som utspelas i London i slutet av 1800-talet. Vad som vid första anblicken var en simpel och alldeles för enkel film visar sig vara en av årets smartaste filmer.
Robert Angier och Alfred Borden är två unga och talangfulla magiker vars intensiva rivalitet blir en livslång kamp fylld av besatthet, svek och svartsjuka. Det som började som en vänskaplig konkurrens utvecklas till en bitter rivalitet, där endast de själva kan bestämma utgången.

Handlingen ska inte avslöjas i alldeles för stora drag. Det är en uppmaning från filmbolaget. Men det är egentligen en vädjan som är ganska diffus och poänglös. “The Prestige” behandlar Angier och Bordens strävan efter “det ultimata tricket”, de börjar på små klubbar och avancerar till de stora teatrarna. Samtidigt pågår en ständig maktkamp om vem som lyckas bäst.

Christopher Nolan bygger upp filmen utifrån ett behagligt tempo. Han blandar fram och tillbaka mellan filmens segment, men inte så mycket att du ska behöva tänka till. Snarare tvärtom. Historien är relativt enkel, och samtidigt som filmen fortlöper bekräftar båda magikerna att en duktig magiker avslöjar aldrig sina tricks. Men samtidigt som detta sägs, avslöjas i princip allting. Gåtorna bakom konststyckena berättas utförligt innan de överhuvudtaget genomförts. Det är där Nolan lirkar runt oss, när han avslöjar någonting nytt döljs i samma sekund vad han egentligen vill hålla hemligt.

Hela filmen är en illusion, och när du väl tågar ut ur biografen kommer du ha fångats. “Var det här allt?” kanske du tänker. Då har Nolan fått dig ditt han ville. Storheten är inte det du ser under den 128 minuter långa speltiden, utan vad som pågår i ditt huvud efteråt.

Castingen är i stort sett felfri. Hugh Jackman är (som vanligt, numera) perfekt vid sidan av en annan fulländad skådespelare – Christian Bale. Du lyckas tro på karaktärerna, även om du i år redan sett dem i tjugosju andra filmer. Då är mycket vunnit. Övriga skådespelare är också övertygande. David Bowie lyckas skapa ett undantag på en självskriven regel – där alla musiker misslyckas då de ska göra film. Bowie tar sig inte vatten över huvudet, spelar en lågmäld, excentrisk roll med god precision. Vid sidan om Bowie står hans godtrogne assistent Andy Serkis – som får än att dra på smilbanden i varje scen. Någon som däremot inte alls lyckas uppnå samma nivå som hon brukar är Scarlett Johansson. Det spelar ingen roll att hon ser mognare och bättre ut än någonsin. Hennes fejkade och överspelade brittiska engelska passar inte in på långa vägar.

Jag hoppas inte att “Prestige” går obemärkt förbi. Illusioner som denna borde alla uppleva.