Pride and Glory

Hade det inte varit för Edward Norton, Colin Farrell och Jon Voight i rollistan, hade “Pride and Glory” lätt kunnat misstas för ett avsnitt av vilken polisserie som helst. Så ointressant är historien.
Precis som i tv-serier bygger “Pride and Glory” på klichéer, där vi som åskådare jämt och ständigt ska försöka luras att tro annorlunda, för att sedan ge filmen en riktig twist. Men när det görs utan finess eller egentlig baktanke blir det väldigt banalt.

Ed Norton är ryggraden, och han är så lugn och metodisk i sitt skådespel att inte ens det här manuset förstår hans enastående närvarokänsla. Allt han gör, en blinkning vid rätt tillfälle eller andra små detaljer ger intrycket av att allt han gör verkligen har en mening. Nortons karaktär, den gode polisen, börjar undersöka mordet av fyra poliser. Och oväntat nog hamnar han i en moralkamp mellan sin familj, poliskåren och sitt eget förnuft.

“Pride and Glory” är fylld av övertydliga eller helt onödiga sidospår och passager. Och hela den övermelodramatiska tonen får filmen att likna en dålig tv-serie ännu mer. Avsaknaden av energi i en film som ändå betecknar sig som ett actiondrama är skrämmande, och inte ens en skrikande och slåendes Colin Farrell skapar intensitet och gnista.

Norton är ökänd för sin extrema noggrannhet och hur han har skrivit om manus och styrt regin i flera av hans filmer. Men var han har varit i detta projekt? Men i detta fallet hade manusjusteringar inte gjort mycket, för filmer klichéfyllda filmer om familj, heder och vänskap är sällan något att satsa på.