Psycho

När Alfred Hitchcock precis avslutat inspelningen av “I sista minuten”, påbörjade han sitt kanske mest omtalade filmprojekt. Hitchcock ville göra en film med låg budget som också tydligt visade att filmen inte gjorts med speciellt mycket pengar att tillgå. Han valde bland annat att filma i svartvitt, budgeten lades fem gånger lägre en hans föregående film, resultatet blev skräckfilmernas skräckfilm, “Psycho”.
Vi kastas in i handlingen strax före det att ung sekreterare kommer över ett kuvert innehållande 40 000 dollar som hon stulit från sin chef. Samma dag tar hon till flykten och hamnar snart avskild från bebyggelse och civilisation på ett tillsynes övergivet motell. Hon tas emot av en vänlig motellägare som bjuder henne att äta. Hans mamma tvingar henne indirekt att avböja hans inbjudan men hon får trots allt i sig en bit mat, för att sedan önska motellägaren god natt och ta sig själv en dusch före sänggåendet.

Efter en upptrappning av spänningen med hjälp av abstrakt musik och snyggt kameraarbete når filmen ett slags klimax när Marion Crane (Janet Leigh) brutalt mördas i den klassiska duschscenen. Hitchcock kastar in nya karaktärer i handlingen och utvecklingen blir en riktig nagelbitare.

Marion Cranes närmaste börjar oroligt söka henne utan resultat. Hennes syster Lila Crane anlitar då en privatdetektiv vars spår leder till det obebodda motellet.

Det här är en skrämmande film vilket tar sig uttryck i den psykologiska vinkeln som Hitchcock jobbat hårt med att skapa. Kamerarörelserna är väl avvägda tillsammans med den stämningsfulla musiken som verkligen är mitt i prick för den här filmen. Det märks att allt är väl genomtänk trots den låga budget som filmen finansierats med. Den största positiva överraskningen är dock Anthony Perkins tolkning av karaktären Norman Bates, som är den här filmens största och absolut viktigaste roll. Filmen bärs fram av otroligt bra skådespeleri där Anthony är den starkast lysande stjärnan.