Rancid

Rancid är en helt svenskproducerad film gjord på engelska innehållande mestadels amerikanska skådespelare. Trots New York-miljöerna är filmen också till största delen inspelad i Stockholm. Så, skulle den Svenska filmbranschen (vanligtvis så full av besvikelser i mitt tycke) äntligen leverera en thriller värd namnet? Å ena sidan kanske inte brödernaErsgårds tidigare alster ingav så mycket hopp, men hoppet är ju å andra sidan det sista som lämnar människan.

Rancid handlar om en författare som har problem med inspirationen. Problemen började när hans käresta lämnade honom för hans gamla ärkefiende från skolan. Nu är det dags för återförening och självklart väcks känslor till liv. Det visar sig att han får chansen att få henne tillbaka, men allt är inte som det verkar. Snart börjar människor dö och allt pekar mot den förvirrade författaren.

Många gånger när jag recenserar film så funderar jag på vad som egentligen är värst: film som är upprörande dålig eller film som bara gör mig likgiltig. En film jag verkligen avskyr har ju i alla fall lyckats väcka starka känslor. En film man är likgiltig inför är ju i regel också en film som helt saknar utmanande frågor eller annat som gör att den avviker från normen. Rancid är en sådan film. Tekniskt sett är filmen välgjord, betydligt snyggare än de flesta svenskfinansierade filmer jag sett. Greppet med amerikanska skådisar fungerar väl, de är (för mig åtminstone) okända ansikten men gör sitt jobb väl. Speciellt Matthew Settle i huvudrollen är riktigt bra och höjer faktiskt betyget ett steg. Ett par svenska ansikten syns också i produktionen men dessa
talar antingen utmärkt engelska eller säger nästan inget alls. Att filmen är välgjord måste också ses i ljuset att den kostade ungefär 40 miljoner svenska kronor att spela in, vilket knappt betalar catering på
en Hollywood-produktion.

Så, vad är problemet? Främst själva historien. Den griper aldrig tag och jag kände likgiltighet inför karaktärerna och deras problem. Det känns
också som att vissa delar av historien bara springer förbi alltför fort medan tid spenderas på snygga (men ganska meningslösa) kameraåkningar över New York i skymningen. Mer bakgrundshistoria och mer utvecklade
karaktärer kunde ha förbättrat historien avsevärt. Som det är nu blir det osammanhängande och karaktärernas motiv är svåra att förstå, vilket gör att varken de eller historian får särskilt hög trovärdighet.

Är Rancid en dålig film? Egentligen inte. Det är en thriller av hyfsat Hollywood direkt-till-video-snitt. Varken bra eller dålig, utan mest bara likgiltig (ja, där kom ordet återigen). Hyfsad underhållning för stunden, men glömd strax efter du klivit ut ur salongen. Något att hyra en kväll när du känner att ytterligare en polisthriller är vad du behöver.