Råttatouille

Pixars senaste äventyr följer Disneys långa fabeltradition och låter i “Råttatouille” förmänskliga Paris råttor. I centrum står råttan Remy, en lantråtta som, i motsats till sina soptunnekäkande vänner, utvecklat imponerande smaklökar som bara nöjer sig med de bästa råvarorna tillagade med de mest omsorgsfulla metoderna.
Remys liv tar en total vändning när han tvingas fly från landet och hamnar i kloakerna under Paris, plötsligt har han hela världens Matmecka ovanför sig och det enda problemet är nu att hitta ett sätt att få tag på maten. Som av en händelse springer han på mästerkocken Gusteaus stjärnrestaurang, ett palats för gourmeter där alla råvaror han kan tänka sig finns i skafferiet. Restaurangpersonalen är dock inte så pigg på att ha råttor i köket och för att komma åt maten behöver han hjälp.

Lyckligtvis har Gusteau nyligen anställt en kökspojke vars matlagningstalang är lika med noll. Remy och kökspojken gör överenskommelse, om kökspojken hjälper Remy att ta sig till maten, så ska Remy hjälpa honom att laga till den.

Vänskapsberättelsen är klassisk och inte särskilt engagerande, filmen tar precis de vändningar man kan vänta sig och följer fler mönster än den skapar. Samtidigt balanserar filmen på Pixarvis ständigt mellan att tilltala sin vuxna publik och att tilltala deras barn, man låter dialog och referenser möta de äldre, medan de yngre får försöka skratta åt karaktärernas fysiska påhitt. Som vuxen kan man visserligen uppskatta bitar av filmens humor, och dess klara ambitioner att vara så fransk som det bara är möjligt. Det yttras inte bara genom maten, det refereras även flitigt till fransk litteratur, musik och film, och man låter till och med titelns ratatouille bli en Prousts madeleinekaka. Men allt det är bara detaljer, och de tillför inte filmen något egentligt. Det är visserligen en trevlig film att se på, men berättelsen är svag och dess ambivalens i publiktilltal är inte till filmens fördel.