Renaissance

“Avalon, for a better world. Health, beauty and technology…“Det råder Renässans, pånyttfödelse, i biomörkret. Serieälskare som besöker Volckmans dystopiska framtidsvision kommer att exponeras inför en visuell smällkaramell. Denna futuristiska noir deckare är en stilstudie i filmestetik med ett bländade vackert, monokromt svart/vitt-foto, i “Sin City”-anda. Chiaroscurons mästare Caravaggio hade varit stolt. Det högteknologiska, regniga Parisiska miljöerna á la 2054, med dess milshöga skyskrapor och spindelväv av tunnelbanor i symbios med Eiffeltornet och Notre Dame, andas atmosfär. Men under den välpolerade fasaden döljer sig den moderna teknologins baksidor, med ett manusinnehåll lika skrämmande ytligt som det ondskefulla storföretag Avalon, som målas upp här.

Den unga, vackra forskaren Ilona befinner sig på en nattklubb för att ta emot hemligstämplade dokument, i en tid där allt övervakas av monitorer. I mystisk anda så kidnappas hon på väg hem, varvid den stoiske snuten Karas kallas in på uppdrag att återföra Ilona i säkerhet och gräva fram sanningen bakom forskningsföretaget Avalon, vars främsta försäljningsprodukter är ungdom och skönhet.

Tyvärr tar ytan all plats för innehållet. Manusförfattarna har inte riktigt varit lika fantasifulla som deras animationskollegor. Influenserna från andra filmer och litterära verk är alltför tydliga, med science fiction-klassikern “Blade Runner” som stark inspirationskälla. Karas jakt i Paris undre värld blir aldrig särskilt spännande, eftersom hela konceptet känns så urtjatat och förutsägbart vid det här laget. När ska filmbolagen börja förstå att skottlossningar, biljakter och Matrix-aktiga slowmotionscener är passé? Och för att jag ska bli delaktig i en story så krävs det att jag ska känna för karaktärerna. Här är de för skissartade och oengagerande för att jag ska bry mig och 105 minuter är för lång tid för att fylla ut den tunna “polisen ska rädda tjejen så att inte världen går under”-handlingen.

Någon vidare filosofisk tankeställare ges vi heller inte, trots att delar av den intressanta tematiken kan spåras ända tillbaka till verk såsom Huxleys totalitära novell “Brave New World”. Frågeställningarna kring människans eviga strävan efter perfektion, självförbättring och skönhet försvinner, liksom karaktärerna, i skymundan och utforskas inte till sin fulla rätt. Jag hade gärna sett mer av genforskningens konsekvenser än slagsmål med osynliga män. Och den engelska dubbningen, med smått överdrivna fransk- och ryskengelska brytningar från ett par bikaraktärer, hade jag gärna varit utan. Snygg förpackning, tamt innehåll.