Requiem

Med många skräpiga skräckfilmer (främst nyinspelningen av “Exorcisten”) i alltför fräscht minne kanske inte exorcism känns som årets hetaste filmtema. Men “Requiem” är dels ett seriöst drama och dels rejält prisbelönad från bland annat Berlins filmfestival där framför allt huvudrollsinnehavaren Sandra Hüller har blivit hyllad för sin insats.
“Requiem” är en dramatisering av en verklig händelse som inträffade i Miltenberg i Tyskland 1976. En ung studentska lider av både epilepsi såväl som psykiska problem där hon hör röster. Hennes vänner försöker få henne att söka medicinsk och psykiatrisk hjälp men hon vägrar. Hennes familj är strikt religiös vilket har påverkat hennes uppväxt och världsbild starkt, hon drabbas också av sina psykiska besvär främst i samband med bön. Detta får henne att söka hjälp hos kyrkan istället för hos läkare. I slutändan leder detta till att präster försöker genomföra en exorcism med tragiska resultat.

“Requiem” är ett starkt drama. Inte minst med tanke på den djupt tragiska verkliga händelse som ligger bakom filmen (en händelse som för övrigt skildrats något mindre verklighetstroget och ur en annan vinkel i den amerikanska filmen “The Exorcism of Emily Rose”). Att något som detta, en incident involverande något så medeltida som exorcism, kunde inträffa så sent som 1976 i ett land som Tyskland är både chockerande och sorgligt. Som film sett har “Requiem” flera styrkor. Inte minst just Sandra Hüllers prestation i huvudrollen. Även övriga skådespelare bidrar till det autentiska intrycket. Stor vikt har över huvud taget lagts vid att ge filmen en autentisk känsla. Det är grynigt och närgånget, många gånger högljutt. Det som stör mig något är att filmmakare ständigt envisas med denna dogma-inspirerade handkamera. Den skakar och vinglar och personligen tycker jag det mest ser väldigt billigt ut.

Jag tvekar lite inför slutbetyget, “Requiem” är ingen underhållande film. Däremot har den något att säga och är stark i egenskap av detta. Ett abrupt slut och brist på förklaring av efterspelet till händelserna i filmen gör dock att den nästan känns lite ofärdig. Att filmen är sevärd, inte minst för Hüllers skådespeleri, råder det dock ingen tvekan om.