Requiem for a Dream

Darren Aronofsky, du har fått mig att må förjävligt. Jag nästan kräks av obehag. Du har lyckats dra i de rätta trådarna. Använda alla medel för att få mig att leva in, bli en av dem. Du har gjort det på ett originellt och förbluffande sätt. Skall jag hata dig, eller tacka dig?
Jag skriver för att kunna reflektera. Kanske må bättre. Förstå vad som påverkat mig så starkt. Ämnet är givetvis den betydande faktorn i hur jag känner. Knark. Att se hur visa personer brukar knark, blir beroende och sedan faller får mig inte att le.

Harry är vuxen, han står utan far och tydliga riktlinjer i livet. Harry tillbringar all sin tid med sin flickvän Marion och vännen Tyrone. De brukar knark. De är lyckliga tillsammans och planerar sina framtida liv. Innerst inne vet de alla att de står på tröskeln till vuxenlivet, knarket kan inte flöda för evigt. Någon gång måste det ta stopp. Men när, var eller hur, är omöjligt att säga.

Sara Goldfarb, Harrys mamma, lever å sin sida ett stillsamt liv framför sin tv. En dag får hon ett telefonsamtal där det meddelas att just hon, Sara Goldfarb, ska deltaga i sitt favoritprogram. Hon prövar klänningen hon bar på sin sons examensdag. Föga överraskande visar det sig att den inte passar. Väninnan i lägenheten bredvid ger henne en bok som skall få henne att tappa vikt. Det hjälper. Men inte tillräckligt mycket. Sara går till en doktor för att få hjälp. Allt hon vill är att se bra ut i tv, att bli omtyckt och respekterad. Hos doktorn får hon fyra tabletter, som ska tas vid varje måltid och läggdags. De ersätter hennes normala kost, och får henne att må bra.

“Requiem for a Dream” får mig att avsky “Fear and Loathing in Las Vegas” och Jonas Åkerlunds “Spun”. I dessa filmer målas knarket målas upp med en ironisk, nästan positiv bild. De som röker på, eller tar sina sprutor påverkas, men inte för livet, och inte till samma grad. Darren Aronofsky tar i och med “Requiem for a Dream” avstånd för allt som har med droger att göra. Han visar oss sanningen. Han får oss att må som svin, även om vi aldrig varesig rökt, sniffat eller sprutat in någonting i blodet. Jag har aldrig sett en mer psykologiskt jobbig film i hela mitt liv, och aldrig blivit så påverkad av en film. Det tackar jag för, kan filmer röra upp så mycket i mitt huvud, då måste någonting vara bra.

Trots att droger närvarar i nästan alla scener lägger Aronofsky mer energi på att måla upp den mänskliga relationen till droger. Det beroende som drogerna skapar – beroende efter kärlek, trygghet, status, pengar, eller vad det än kan vara som leder människan till att förlora greppet om sig själv. Drogerna fungerar som ett medel till självförverkligande. Det är på den vägen Harry och Tyrone börjar sälja knark på gatorna, och får igång en lukrativ verksamhet. Marion flyr ifrån vardagen och ensamheten med hjälp av drogerna, till en början mår hon bra, precis som alla andra som tar drogerna – till en början. Under tiden börjar Sara äta sina bantningspiller för att kunna klä i sin gamla klänning inför ett TV-uppträdandet. Till en början känner hon sig lycklig och stolt. Vikten fortsätter att dala, precis som innan hon tog pillrerna. Samtliga personers beroende tillfredställs endast tillfälligt med hjälp av drogerna, som i det långa loppet leder dem in i en spiral av ångest och förtvivlan där de förlorar sig själva.

Clint Mansells som skrivit musiken har minst lika stor del som Aronofsky i att jag mår så dåligt. Det gnislande, men ändå finstämda ljudet förstärker vartenda situation och får oss att leva med som aldrig för. Det är inte några stora orkestrar som spelar, hellre en fiol, kanske ackompanjerad av en cello. Det är enkelt smidigt, men fortfarande så kraftfullt att du inte för en sekund kan stoppa för att klia dig i håret, eller gå och hämta något att dricka. Att spola tillbaka för att se om en scen finns inte, allting måste ses, hatet och avskyn måste sugas in. I rummet bredvid mig hörde jag klagomål. “Du behöver inte se filmen, det är bara att stänga av”, som svar på mina högljuda och äcklade reaktioner. Jag svarade inte, det gick inte att lämna bort den koncetrationen, tiden och energin på något runtomkring mig.

Karaktärsutvecklingen är strålande. Du bjuds in i deras liv, och även om de är det värsta du sett vill du inte lämna. Vi får veta mer, sympatin ökar ju sämre de mår. Fastmotion, ultrarapid och extrema närbilder, blandade med drogprocedurer gör bildspråket till någonting extra. Bilderna, och den tidigare nämnda musiken är synkroniserade med en perfekt timing, detta tillsammans med skådespelarnas inlevelse och trovärdighet skapar just den stora avskyn. Att se Jared Leto och Jennifer Connely stå rakt och le på bilder från premiären är ofattbart, de låg ju på golvet, utmattade och suktandes efter mer.

Det är heller inte fråga om en moralkaka och uppläxning om handling och konsekvens. Mycket information saknas, det framkommer exempelvis aldrig hur Harry, Marion och Tyrone kom i kontakt med droger från första början. Men det är inte meningen att man ska förstå orsakerna bakom droger och beroende. “Requiem for a Dream” utmärker sig just genom att den vill inte informera, uppläxa och varna, utan den vill få oss att känna – och det gör vi. Tack.