Resan till jordens medelpunkt

Man brukar alltid titta med viss skepsis på filmer som medvetet castat en stjärnskådespelare som substitut för en annars helt värdelös produktion. Resan till jordens medelpunkt har inte ens bra skådespelare. Den har bara 3D. Så låt oss såga även 3D-tekniken.
I pressmaterialet som delas ut inför visningen har man på ett A4 sammanfattat allt som var dåligt med den gamla 3D-tekniken från 50-talet, och allt som är överlägset med dagens digitala 3D. Man kritiserar bland annat att filmerna bara visades i 24 bilder per sekund (vilket alla SF-filmer utom Resan till jordens medelpunkt och Bolt fortfarande gör) och att bilden inte stod stilla och blev diffus (vilket uteslutande beror på felinställda tryckskenor, vilket biografmaskinisterna på SF-biograferna fortfarande är slarviga med). Man nämner inget om 3D-filmens stora problem: Det är inte så häftigt som det låter.

Det var inte så häftigt på 50-talet, och det är ännu mindre tufft idag post dataspel och Cosmonova. Det stora problemet med “Resan till jordens medelpunkt” är att 3D-effekterna inte känns integrerade i filmen, det blir lite som att titta på en vanlig 35-kopia som i sekvenser kryddas med ett förstärkt djupseende. Filmens handling är perfekt för 3D-effekter, men när de blir som mest uppenbara då filmens karaktärer slungar en jojo mot publiken, eller då en fisk hoppar rakt ut ur bioduken så känns det hela lite gimmickartat. Man misslyckas med att skapa 3D i rummet, med undantag från några få riktigt vida vyer à la Planet Earth, och för det mesta så känns bilderna bara förvånansvärt platta.

Vidare är det beklagligt att boklicensen inte tagits tillvara, vi följer alltså inte Jules Vernes karaktärer på deras sci-fi-resa, utan blir istället följeslagare till en misslyckad forskare och hans brorson som i en nutida berättelse hittar sig själva och vägen till jordens medelpunkt. Klassisk roadmovie, vertikal istället för horisontell.

Resan till jordens medelpunkt är som film helt meningslös, och som 3D-demonstration tämligen tam. Den nya tekniken har dock helt klart potential, även om den behöver integreras bättre filmerna den tillämpas på.