Reservoir Dogs – de hänsynslösa

Tarantino var bara en vanlig kuf som jobbade på en videoaffär i stan. Det som skilde honom från mängden var väl hans enorma intresse för film. Han brukade i sin affär där han jobbade sätta upp egna små filmfestivaler. Under hans arbetsdagar fick han göra det som han älskade mest, snacka film film film och åter film.
På lång, indirekt väg, kände han Harvey Kietel. Det blev hans väg mot framgång. Efter att raden av folk han kände upp mot Kietel hade läst hans manus De hänsynslösa, och älskat det, hamnade det till slut hos Harvey själv. Och varför skulle han känna annorlunda mot alla de andra i raden av filmnördar och annat folk som läst manuset på vägen. Han beslöt att genast ville bli en del av den här filmen. Han blev sedermera co-producent för hela produktionen.

Tarantino slog igenom med enorm kraft när De hänsynslösa (för övrigt en dålig svensk översättning tycker jag) släpptes 1992. Han vann priser mer eller mindre överallt och alla var så chockerade att det här var killens debutfilm! Det är fascinerande att Tarantino i det avseendet har lyckades skapa något så eget med så otrolig mycket influenser som han har. Quentin Tarantino kan nog mycket väl ligga jämsides med Kim Jong Il (en av jordens största filmsamlare) vad gäller flest sedda filmer i världen. Han har ett väldigt brett intresse, ser som sagt en DEL film och tar stora influenser från mycket film som inte har nått den breda publiken. Med sina utstuderade karaktärer, sitt estetiska våld och sina kolossalt kaxiga samt brutala dialoger går han till historien och det här var hans början… och vilken början sen.

Fem män som aldrig har träffats förr förs samman för att göra en stöt. De har givits täcknamn. Coola täcknamn som “Mr Brown” och “Mr White”. Dock finns det en tjallare i gänget. Polisen får nos om det hela, stöten går därför fruktansvärt fel. Kaos uppstår och när de alla ska träffas på utgiven plats för att dela upp bytet så misstänker alla alla. Vem är tjallare och vem ska straffas?

Det här är en av mina absoluta favoriter, egentligen alla kategorier och alla filmer som någonsin gjorts. Det är en helhetsfilm. Det är en tidlös film. Den har egentligen allt en film ska ge dig för att du ska gå ifrån biobesöket med andan i halsen och viljan att se om filmen och fort som satan springa till videobutiken och skaffa dig en egen kopia.

Vem minns inte det centrala “K-Billys Super Sound of the Seventies” (vilket skrevs med hjälp av co-writer Roger Avary) som egentligen sätter hela stämningen i filmen. En briljant idé av herr Tarantino och han ger dig med soundtracket den där mysiga känsla som egentligen ligger helt i kontrast med filmens brutalitet, genialt. När Michael Madsen i sin klassiska scen börjar tortera en poliskonstapel med sitt rakblad har musiken precis innan satt stämningen med Steelers Wheels “Stuck In The Middle With You”. En stämning du egentligen inte vill känna när du innerst inne vet som kommer hända när Madsens alterego “Mr Blonde” står där redo att börja sin akt. Tarantino jobbar filmen igenom med tes/antites-knep där han låter publikens känslor spela dem ett spratt med mycket komik och härlig musik kontra våldet.

Det beständiga våldet ja. Tarantino har själv “erkänt” att han tycker våld är vackert. Han tycker våld är något helt estetiskt. Vilket framgår väldigt tydligt, i alla hans kommande filmer. Det är något som utmärker honom och han skapar genom våldet sin alldeles egna Tarantino-stil som vi alla idag känner igen. Han överdriver det utan att det går till överdrift. Det är fruktansvärt mycket blod, men du får inte känslan av att det går för långt. Om det är komiken, musiken eller skådespelet som gör det, låter jag vara osagt, faktum kvarstår dock att våld har aldrig varit lika coolt som innan Tarantino började stå bakom spakarna.

Många, många skådespelare har Tarantino att tacka för sin karriär. Även om många tidigare hade karriärer innan de kom att arbeta med Tarantino så kan man verkligen se en klar stigande positiv kurva för flera av dem just efter deras samarbete med densamme. Man kan verkligen se och förstå skådespelarnas glädje när de får göra filmer som De hänsynslösa. Genomgående är skådespelet riktigt bra. Den här filmen betydde stora genombrott för t.ex. Tim Roth och Steve Buscemi. Att odla fram fantastiskt skådespeleri, det skulle hålla i sig för Tarantino, i alla fall fram till “Kill Bill: Vol. 1”. Det finns otaliga scener som har fått kultstatus, precis som filmen i helhet, och det är förstås till stor del skådespelarnas förtjänst.

De hänsynslösa var banbrytande när den kom och är fortfarande i mina ögon ett mästerverk. Kombinationen av humor, våld och musik har aldrig varit vackrare i dess geniala enkelhet.